Fotopromenad för måendet

Hej på er,

Idag vill jag dela med mig lite av min story vad gäller fotografering och hur jag använder den för att må bra idag.

När jag gick på gymnasiet så orkade jag inte riktigt med. Jag gick naturvetenskapliga programmet med inriktning natur. Mycket plugg och mycket matte. År 3 sa det stopp, jag orkade inte mera av många olika anledningar. Missade mycket och var hemma orkeslös för det mesta. För att få ordning på detta gjorde vi en lite abrovink med mina studier och jag bytte inriktning till miljö, men för att orka med de praktiska ämnena kompletterades detta också med ett ytterligare år och estetiska kurser. Däribland fotografering. Jag fick läsa foto A och B lite parallellt med varande och hittade en hobby som jag verkligen gillade. Mycket inställningar, slutartider och olika iso-tal. Fotoreportage och massa skojiga saker.  Detta är en av mina favoritbilder från den tiden.

Ganska coolt vad man kan göra med en kamera och i detta fall även lite photoshop.  Foto är helt enkelt en konst som man måste lära sig att bemästra.

Sen fick jag barn, till det första barnet användes kameran ganska flitigt. Allt skulle fotas och det var roligt att hålla på medan hon sov. Jag pluggade, fotade och tog hand om mig själv på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Fotandet var då (och är idag) en avkoppling bort från alla saker jag borde eller måste göra.

Jag fotade allt och inget, vi gick på vagns-promenader och utforskade en ny stad. Då vi flyttade precis i samband med födseln. Vilket ut många aspekter var en bra sak, då vi fick bestämma hur vårat barn skulle uppfostras utan involvering av andras åsikter. Vi var helt själva, utan direkta vänner i början. Anledningen till att vi flyttade var att jag skulle börja plugga. Dottern fick efter ett tag följa med på föreläsningarna, då det inte fungerade så bra med matning av sambon. Sen har tiden gått. Barn två föddes och vi levde ytterligare en gång i flyttkaos. Denna gång för att vi skulle flytta “hem” till familjen igen. Så vi bodde på två ställen under ett halvår och dessutom bara på halva den yta vi haft innan. Fotandet fick hamna på hyllan. Vilket också märks otroligt mycket på mängden bilder som finns på båda sönerna.

Tiden räckte helt enkelt inte till för heltidsstudier, barn och fotande.

Sen nu när vi flyttade i somras fick jag ju en helt fantastisk natur precis utanför dörren och intresset hoppade igång igen. Den yngsta är numera tre och sover fortfarande middag. Så nattningspromenader är oftast fotopromenader. Då ligger lillgossen i vagnen med en kamera och jag puttar på med stora kameran i handen.

Att gå dessa promenader är otroligt välbefinnadehöjande. Och min tillflyktsort. Jag berättar detta idag för att jag inte alls mår bra. Jag har min andra bihåleinflammation på två veckor och vill allra helst bara sova. Därför tvingar jag mig själv ut på denna promenad, för att rensa luftvägarna, få frisk luft och få fota. Det är för mig i det närmaste meditativt att gå i naturen och titta på alla saker. Leta efter fåglar, lyssna på deras fågelsång och ta in alla aspekter av naturen. Naturen är helande och det har man vetat i fler hundra år. Redan de gamla grekerna är ett uttryck som ofta används, men i Sverige stammar det från länge sedan, vilket vi ser i exempelvis de bevarade brunnsmiljöerna. Som användes för helning. Forskningen har nu tagit ett skutt och naturen tittas på allt närmare i exempelvis Japan och deras shinrin yoku, översätts skogsbad. Tekniken handlar helt enkelt om att gå en promenad och insupa naturen och all dess storhet, i form av både ljud och dofter. Vilket då påverkar både stresshormoner och pulsen.

Därför vill jag idag dela med mig av min fotoresa, mitt skogsbad och mina bilder. För att kroppen mår bra av att få lite skogsbad även om man inte mår så bra. Inte för att träna utan för att i långsamt tempo ge kroppen hjälp att återhämta sig och bygga en motståndskraft mot det som har angripit den (bakterier/virus/stress/osv).

Här är bilderna från dagen. Kommer när jag har ork och tid lägga upp fler bilder från mina upptåg. För mig är det ett stort projekt att få upp bilderna på en digital plattform. Många steg och mycket bök. Men en dag, då följaktligen ganska snart då jag berättar att jag ska det. Hoppas dessutom att vi kommer iväg till new castle under påsken. Så ska jag både fota och berätta hur det är att bila till England med tre barn.

Lämna ett svar