HTML-kod, matte och annat jag idag undviker

För länge sedan satt jag med diverse saker som jag då tyckte var roligt. Som att koda hemsidor, vi pratar då tidigt 00-tal.  Under samma period älskade jag matte. Det var ett språk som jag verkligen fann intressant, vilket syntes i mina muntliga prov men inte mina skriftliga. Någonstans här föddes min tro på att jag är usel på skriftliga prov. Vilket sedan följde mig genom större delen av skolgången. I mitt förra inlägg grottar jag ner mig mer på det temat. Temat för detta inlägg är just saker som vi borde sluta med för att vi är bra på de, men de tar energi av oss.

För det var det som hände när jag på gymnasiet mer eller mindre gick in i väggen för att det vart för mycket av de sakerna som jag “tyckte var roligt”, men som tog för mycket av min energi. Så jag valde i samråd med olika personer att läsa in gymnasiet på fyra år och blanda upp mina studier med estetiska inslag.

Där och då fick jag personligen lära mig skillnaden mellan det jag sedan ska kalla styrkor och inlärda beteenden. Jag är ganska bra på det där med både matte och koda hemsidor, men idag undviker jag det då jag inte orkar med. Det tar helt enkelt för mycket av min energi. Det är ett inlärt beteende, något som jag är bra på (relativt sett) och som inte ger energi. På den andra sidan skalan har vi våra styrkor. Det är saker som vi inte nödvändigtvis är bra på (än) men som vi eftersom vi får energi av det lär oss väldigt snabbt. På det sättet blir vi också fort bra på det och vi får en positiv feedback-loop.

När jag jobbar med ledare i coachning är det här en viktig sak att få ledaren att känna skillnad på. (Det gäller förövrigt även mot våra små älskade barn.) För om vi ska leda styrkebaserat är det viktigt att vi låter våra medarbetare använda sina styrkor, dvs det de får energi av, och inte uppmuntra invanda beteenden, eftersom det tar energi och på det sättet dränerar personen.

Vilka beteenden/saker gör du som tar energi, även fast det ger ett gott resultat? Och vilka saker tycker du om att göra och lär dig fort av?

När jag skriver det här sitter jag och programmerar min hemsida. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att använda html-kod för att få texten snygg. Kunskapen finns där men inte viljan att använda den. Ibland, och bara ibland!, måste vi göra saker som vi inte får energi av. Medvetenhet är nyckeln.

You´re such a supermum!

Den kommentaren fick jag av en kurskamrat på min magisterutbildning. Jag har aldrig känt mig som någon superförälder, eller som annorlunda än alla andra.

Jag har bara gjort andra val. Om du skulle fråga mig så är det inga val jag skulle uppmuntra att andra gjorde. Det är dock en del av vem jag är och hur jag fungerar.

Vi börjar historien några år tidigare. Närmare bestämt 2011 när jag påbörjade mina studier. Upprop var en vecka födseln av min äldsta. Första månaden var jag hemma från studierna, sedan pluggade jag heltid. Sambon var i början hemma med den lilla medan jag var på föreläsningar, eller så satt hon i sjal och guppade upp och ner under mina föreläsningar. Det här, mina vänner, är vad jag skulle kalla normalt. För varför skulle inte jag kunna plugga heltid med en liten bebis? Ha, svaret på den frågan är utanför min referensram. Klart jag kan! Så det gjorde jag, helt enkelt, bara så där.

Enda kursen som jag upplevde som jobbigt var en experimentskurs där jag var tvungen att lägga in bundna tider, under första trimestern med mitt andra barn. Så hormoner, gravidkänningar, heltids platsbundna studier och en projektgrupp som var allt annat än energigivande. Tre år, och en kurs som jag “inte klarade” av.

Fast det är ju just det. Under en period hade vi en inneboende, från min klass. En dag pratade vi studier och jag var lite upprörd över att aldrig få mer än godkänt på mina tentor. Hon svarade någonting i stil med: Du har ett barn, lagar all mat från grunden, håller huset kliniskt och städat och du förväntar dig att ha tid att lägga på att få VG också???

Jag förstod inte vad hon menade… Efter någon vecka trillade polletten ner. Ja jo, jag kanske faktiskt gjorde en hel del. Jag valde att prioritera bort städningen, för att själv kunna andas lite. Oj, jag har visst glömt att säga att mina sambo i bästa fall under denna period veckopendlade till Norge. Så i praktiken var jag ensamstående, med ett barn och heltidsstudier. Vem skulle inte gå under av den belastningen? Som sagt, jag skulle inte råda andra att göra min resa, även om jag absolut tycker att man ska kunna kräva att ha båda sakerna samtidigt.

Efter tre års heltidsstudier (bitvis 150%) var det dags att lägga fram min c-uppsats. Med två barn, varav en som var mindre än två månader. Eh, det är väl lätt? Så ytterligare en sån där sak som jag bara gör, utan att tänka på begränsningar eller andra saker. Efter det valde jag dessutom att läsa till en magister innan vi återigen flyttade hem till Linköping. Så i det läget hade jag två barn (en på förskolan och en med mig till universitet och en sambo som under veckorna var i Norge). Jag har fått kommentaren: jag blir trött bara av att höra din historia. Det var också under min magister som jag fick kommentaren som har blivit titeln på detta inlägg. Men jag har aldrig känt mig som super. Det har bara varit naturligt.

Vi fortsätter historien och vi flyttar hem till Linköping. Eftersom vi bodde i ett temporärt boende valde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen, och plugga halvtid. HA! hur dum får man bli? Skämt åsido. Det var jobbigt, den äldsta var i detta läge tre och börjat skapa sig en känsla av att hävda sin självständighet. Den minsta var åtta månader när vi flyttade hem och växte då följaktligen under våren. Så dagarna såg ut ungefär så här:

  • upp och äta frukost
  • Släpa ut alla barn (öppna förskolan mestadels), vi bodde på tredje vången utan hiss, och insatsen till barnvagn, barn och kläder. För att inte tala om all mat (det kommer ett helt eget inlägg om hur det var att bo fyra personer på 30 kvm under ett halvårstid utan ugn).
  • Äta medhavd lunch ute/på öppna förskolan
  • Hitta på något för att barnen inte ska gå i taket på eftermiddagen
  • Kvällsmat och bokläsning/nattning
  • Sedan var det dags för mig sätta mig med mina studier.

Det var så här i efterhand en påfrestande termin, det tänker jag vidhålla. Klarade jag det? Ja, det gjorde jag. Skulle jag rekommendera något att göra samma sak? Nej.

Livet går vidare och vi väntar tredje barnet, här och nu bestämmer vi att sambon minsann får hitta ett jobb i Sverige. För jag kommer inte klara livet med tre barn och en veckopendlande sambo. Det förstod jag redan då. Så sagt och gjort. Flytt till större, nya familjerutiner, nytt barn och vad gör jag då?

Jo, då bestämmer jag att en bebis inte ska få hindra mig denna gång heller. Så jag åker på mina nätverksträffar varje torsdagsmorgon. Sen kommer sambon förbi med barnet när han åkte till jobbet. Så jag fick jobba.  Vid denna punkt gjorde jag mestadels företagsinsatser, men pluggade också lite vid sidan om. Det tredje barnet var sålunda med mig på det som då var mitt kontor från en månads ålder. Mesta delen av dagarna jobbade jag hemifrån, dock.

Så den som säger att det inte går, ja, den har fel. Sen är det ingenting jag skulle rekommendera att man gjorde. Då det har tagit ut sin rätt med åren.

Hösten 2018 kom jag in på en kurs, och eftersom jag alltid pluggat med barn så hör jag av mig till den som är kursansvarig och frågar hur denne ställer sig att ta med lillgossen. “Ingen bra idé då vi kommer jobba mycket med gruppen och barnet kommer ta fokus från resten av gruppen”. Jag accepterade med inre protester och löste problemet. Efter det har jag gjort mig mer och mer självständig, med mer och mer tid “utan barn” i mina aktiviteter. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går om du vill, men du ska vara medveten om vad du säger ja respektive nej till när du gör dina val.

För det är så att du genom att säga ja till en sak också säger nej till andra saker du kunde haft istället. Var noga med vad du säger ja till, varför du säger ja och vad det i det långa loppet kommer ge dig. Vissa saker är värt att säga ja till, andra inte. Det är bara du som vet vad som är värt för dig och inte.

Och vet du, du är så mycket klokare än mig och du är en supermum! Det är vi alla. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar och verktyg vi har i stunden. Jag har fått prioritera bort min inre hälsa för att kunna hålla på som jag gjort, jag har också fått prioritera bort diverse saker jag egentligen mår bra av (så som städning och delvis även viss struktur och regler).

All kärlek till dig som förälder! Du är bra som du är och du gör verkligen ett fantastiskt jobb!

Har du någon gång känt dig dålig i någon sällskap?

Det har jag… Jag har en väldigt klar bild av en sådan situation och person. Som när jag bara tänker på hen får mig att känna mig värdelös. Jag har nu flera år senare kommit så långt i min egen process att jag börjar kunna se hen som ett bevis för vem jag är på väg att bli.
För om jag står här i början på min resa och jämför mig med någon som är nästan 40 år före mig. Hur ska jag någonsin kunna hinna med allt det??? Det är ju helt omöjligt, ändå så känner jag mig dålig av att inte ha lyckats lika bra. Det här hände mig ganska ofta.

Så jag var tvungen att bryta ner känslan och byta ut tankarna mot sådana som passar mig bättre. För genom att känna dig underlägsen skapar du negativa känslor, dessa negativa känslor skiftar din hjärnaktivitet och hindrar dig från att se möjligheter. Man ser bara delar och man låser in sig i sina tankar.
Medan vi om vi har positiva känslor öppnar upp hjärnan och ser både möligheter och hela bilden. Vill du läsa mer om den teorin kan du söka på “broaden and build-teorin”. För det är ju så att vi inte kan ha båda positiva och negativa känslor samtidigt.

Så hur gör man för att ändra? Min personliga erfarenhet säger att det är svårt, kräver hårt arbete, reflektion och uthållighet. Och att det helt klart är värt det. Nedan följer en förenklad punktlista som kan hjälpa dig att indentifiera och byta ut gamla tankemönster.

    1. Börja med att bara tänka. Kommer du på någon som fått dig att känna dig dålig? Specificera så mycket du kan. När hände det? Vad hände? Hur kände/tänkte du?
    2. Fortsätt med att specificera vad (exakt) det var hos personen som du kände dig påverkad av. Var det ett beteende, en kommentar, en framgång, en titel, eller något annat?
    3. Vad är det som hindrar dig från att ha just det som du kände dig påverkad av? Är det erfarenhet? Ålder? Pengar? Utbildning? Drömmar? Uthållighet? Nätverk? Annat? I de allra flesta fall är det väldigt lite som skiljer dig från de som har kommit längre än dig. Genom att fundera igenom vad som hindrat dig, kommer du ofta komma fram till saker som du själv inte sett eller förstått tidigare.
    4. Nu kommer vi till att omprogrammera hjärnan och få den att tänka det som vi vill ska hända. De första gångerna kan det vara lite klurigt och du kommer genom att göra denna process många gånger få det lättare, eftersom hjärnan bygger nervkopplingar så att det blir lättare för varje gång.
      Vad skulle du vilja känna när du tänker på den här personen? Det är bara att bestämma vilken positiv känsla som helst: tacksamhet, glädje för den skull, entusiasm, inspiration eller något helt annat. (När jag känner denna värdelöshet så vänder jag på känslan och känner tacksamhet – de har ju banat väg för att jag ska lyckas!).
    5. Nu är det bara att mängdträna – varje gång du känner dig underlägsen eller på annat sätt nedvärderad av andras beteenden – öva! Specificera, var konkret och byt ut känslan till en som ger dig kraft. Låt den positiva känslan gå rakt in i ditt hjärta och fylla dig med kraft, energi, och uthållighet.

Det krävs massor av dig för att ändra dina tankar, invanda mönster och i många fall även djupt rotade värderingar. Allt som du har varit med om upp till idag har påverkat dig, gjort att du ser dig den person du är och gjort så att du tolkar olika saker på olika sätt.

Jag kommer ihåg de många gånger jag har varit på seminarier med högst framstående personer som talat och säger att alla kan. För det är ju så lätt att säga! Pyttsan. Jag har över helger blivit så tömd på energi och varit så ledsen när jag åker hem, eftersom jag själv inte kan, klarar av eller har vad som krävs. Så många gånger har min hjärna nedvärderat mig baserat på andras framgång. Det tar energi och djupt inom mig så har min erfarenheter byggt upp en föreställning om att jag inte kan. Nu många år senare har jag hittat verktyg och metoder för att komma åt mina omedvetna blockeringar. En resa som inte varit någon dans på rosor och det är långt kvar innan jag och mina inre röster kommer spela helt på samma våglängd. En liten bit i taget, och se tillbaka på vart du var för ett år sedan, fem år sedan eller tio år sedan. För så sjukt mycket du har gjort! Se det och njut av din process – den som kallas livet!

Det här med sopor…

Under 2019 hade jag som mål att halvera vår mängd med sopor. Ingångsläget var sju påsar i veckan vilket då skulle bli fyra. För att nå mitt mål satte jag upp en strategi. Att sonen skulle bli blöjfri, att minska på förpackningsmaterial och att tänka strategiskt i inköp var några av de punkterna som stod med.

Innan detta så sorterade vi redan ut allt matavfall, dels i kommunens kompostering, dels i egen kompostering och bokashi. Samt att vi källsorterade alla övriga material, dvs vi var väl medvetna och mängden sopor var bara ytterligare ett steg i processen.

När vi sedan flyttade till  Motala förändrades saker kan man säga. Vi flyttade från att ha ett kärl till att få så kallade  två stycken fyrfackskärl. Omuntert om man skulle frågat mig där och då. Tyckte det var helt onödigt och vart dessutom mer att förvara. Jaja, det var väl kanske ganska bra ändå. Men där och då kände jag inte riktigt det här engagemanget.

Så för några dagar sedan kom jag att prata med en som jobbar med just avfallshanteringen här i stan om just detta. Han berättade då för mig att den totala mängden “hushållsavfall” har minskat sedan man införde fyrfackssystemet. Så jag började fundera lite. Hur kommer det sig att man ser så stor skillnad? Är det enkelheten, kanske? Jag tror det. I och med att man får hela källsorteringsbredden på tomten så slipper man ju åka med det till en återvinningsstation, men blir dessutom mer medveten om de olika delarna. Sen måste jag ju också säga att det med dessa tunnor kom både en lamp/el låda och en “påse” där man direkt kan sortera i. Själva använder vi inte påsen, eftersom vi har ett eget system från IKEA. Det jag tror är att de som tidigare inte sorterat gör det för att det blir enkelt när man får den där påsen. Att man dessutom får sortera ut batterier, lampor och el bidrar ju också till att de i större utsträckning hamnar på rätt ställe och kan materialåtervinnas.

I en plockanalys ett år efter införande såg man att det var 30% mer förpackningar och tidningar (som gick till materialåtervinning), hela 81% av matavfallet (hos villor) hamnade i gröna påsen och endast 0,9% av avfallet var felsorterat (i villa). Detta är en ökning från tidigare system där nästan två tredjedelar var felsorterat. Så jag får baserat på data ändra min åsikt och tycka att fyrfacksystemet är en bra sak, då det möjliggör för de som inte “orkar” sortera att göra det ändå eftersom tröskeln blir lägre.

Min personliga åsikt är ändå att vi måste minska avfall som kommer med hem. För ju mindre sopor som kommer med hem, desto mindre behöver vi slänga i slutändan. Så även om materialåtervinning är ett sätt att lösa effekterna av problemet, tror jag att vi måste lyfta det underliggande problemet till ytan. VI behöver fundera på vilka förpackningar som är nödvändiga och vilka vi använder bara av vana. Jag tror också att vi måste jobba mer med leverantörerna, för att minska förpackningsmaterialet i alla led. För mat är ju en sådan sak som vi måste köpa, men kan vara medvetna. En stor förpackning är inte alltid förknippat med mindre förpackningsmaterial, men i många fall är det så.

För egen del köper vi köttlådor (med opackat kött), vi köper nästan bara storpack och använder hela grönsaken (det får bli ett helt eget inlägg en annan dag). Förutom att minska svinn som kommer med hem är ju mina siffror lite dopade eftersom vi komposterar stor del av maten själva.

Idag slänger vi per vecka: 1 påse hushållsavfall, 1 påse mjukplats, 1 grön påse. Samt att vi har en del förpackningar. Men så här sett utifrån detta inlägg känner jag mig ganska nöjd med de siffrorna i en familj på fem personer och hyfsat mycket matsvinn från tre barn. Kom också ihåg att jag i början på 2019 hade sju(!) påsar med hushållsavfall i veckan. Idag skulle jag likställa det med två, eftersom vi då slängde även mjukplast i hushållssoporna.

Ibland är det bra att se sig själv i backspegeln. Vad gör du för bra saker idag som du inte gjorde för ett år sedan? Ge dig själv en stor klapp på axeln, för du är riktigt bra! Tillsammans gör vi skillnad – vilken skillnad vill du göra?

Hållbarhet – vad är det för mig?

Här om veckan blev jag intaggad i ett inlägg på linkedIn. Temat: hållbarhet och mer specifikt hållbar klädkonsumption. Där och då insåg jag en sak. Hållbarhet är inte någon som jag specifikt valt att jobba med utan något som blivit ett resultat av det liv jag har valt att leva.

Så vad menar jag med det?

Jo, jag har alltid varit intresserad av kretslopp, ekosystem och att leva i ett med naturen. Det har varit en kärna som jag definitivt inte hade så fina ord på då.

Egentligen började allt detta när jag som kaxig sexåring var lite för manlig för min stereotypiska tillhörighet. Jag kan ju säga att tjejer är ganska svåra att umgås med när man själv inte riktigt är som dem. Så jag har hittat genvägar, men generellt inte haft mer än någon enstaka vän, som i sin tur haft vänner. Vilket också lett till att jag i princip alltid varit ensam med folk omkring mig.

I denna process har jag fått med mig tankar om hur världen fungerar, vad jag behövt för att hantera allt det här och på ett sätt gått in i en destruktivitet där jag ovillkorligt hjälpt andra för att slippa tänka på hur jag själv mår. Det var dock inte förrän jag mycket senare började odla egna grönsaker som jag på ett djupare plan fick den andliga förståelsen av det jag lärde mig under resan.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag började skapa tilltro i horoskop. VI fick en bibel i skolan som följde mig under flera år med daglig vägledning, och senare fick också nalle puhs dag och tanke bok fylla den funktionen. Jag hade med detta skapat mig en större samhörighet med världen, universum, kalla det vad du vill. Men där och då hade jag sålt min själv till något större än mig själv. Det var också här tankarna om att vi “måste lämna allt bättre än när du började” började ta form. Det har kommit att bli min definition av hållbarhet.

Hållbart är det när vi ger mer tillbaka än vad vi tog från början.

Så för mig handlar hållbarhet väldigt mycket om medvetna val. Att förstå den matematiska ekvationen i plus och minus. Det handlar för mig inte om att vara perfekt, utan att välja utifrån den fakta vi har idag. Hur kan jag ge mer tillbaka än vad jag tar? Sen ska jag medge att jag inte på alla punkter i mitt liv ger mer tillbaka till jorden än vad jag tar. Ett exempel är bilen, hur ska jag kunna ge tillbaka lika mycket som jag tar, av olja, material och arbetstid? Det blir ju en förlustaffär (i matematiska termer) oavsett hur jag ser det. Men det jag kan göra är medvetna val av hur mycket jag ska använda den. Vi är en familj på fem personer och en bil. Jag är den som tycker om pendling så jag får göra det.

Vilket för mig tillbaka till mitt resonemang i början. Jag har inte valt hållbarhet, hållbarhet har valt mig. Jag älskar att åka kollektivt! Så, jag gör det mer än gärna i de fall det går och är lämpligt. Sen finns det vissa begränsningar tyvärr. Mina främsta exempel är när jag och tre barn själva ska åka till sommarstugan/pappa och när jag jobbar kväll. VI börjar med stugan, för att komma till stugan med kollektivtrafik (sen bussen togs bort) får jag åka med pendeln till en station, för att därifrån åka närtrafik (som jag får betala extra för), plus att jag måste ha med mig tre barnstolar. Det är inte särskilt hållbart på andra sätt än för miljön, vilket innebär att vi tyvärr åker bil – det är både billigare och smidigare.

Den andra är när jag jobbar kväll. Om jag åker bil de fyra milen jag har tilljobbet kommer jag hem nästan två timmar tidigare än om jag åker kollektivt. SÅ jag får välja att ta bil och komma hem 21.30 eller åka buss och komma hem 23.30. När man ska upp senast kl sex på morgonen känns det mer hållbart för mig som individ att åka bil även om det är ett avkall på miljön.

Sen måste jag lägga till att jag åker kollektivt så ofta och mycket det går när jag åker själv. Tyvärr är det nästan samma kostnad att åka kollektivt som bil, och dyrare om jag har alla barn med mig. Nu ska jag dessutom betala för två barn plus mig själv och då kostar det ännu mer.

Detta leder mig in på ekonomisk hållbarhet. För mig har det aldrig varit medvetet att vara och jobba med detta ämne, men på grund av begränsad inkomst så har det blivit lite av ett måste. Plus att jag avskyr att handla mer än nödvändigt, så man kan ju tycka att internet borde gett mig en lust att handla? Men, nej! Det finns ändå inte så mycket som jag varken vill ha eller känner för att lägga pengar på. Jag har hela tiden älskat att få kläder av andra, då kan jag ta vad jag vill ha och med det också i lugn och r bestämma vad jag tycker om.

När jag fick i uppgift att skriva en drömlista över vad jag ville ha i mitt liv så kom det upp ett par saker som speglar väldigt mycket av hur jag tänker.

  1. Jag vill ha tid och ork att sy mina egna kläder och göra mina egna smycken.
  2. Jag vill ha en stabil ekonomi och kunna köpa vad jag vill när jag vill för att jag vill.

Med betoning på vill. Bara för att man kan är det inte säkert att man vill. Dessa båda har i allra högsta grad med den ekonomiska hållbarheten att göra. Det tar både tid och energi att göra egna kläder! Vilket ger att det kommer bli få, men bara de jag vill ha. Det andra handlar mycket om att inte behöva väga varje krona. Att kunna köpa det jag villhöver. Så som det ser ut idag lever vi fem personer på en matbudget på 5000 kronor, det är 1000 kronor per person i MÅNADEN! Hur mycket lägger du på mat i månaden? Kan ju säga att vi fick oceaner att pengar till mat när blöjorna försvann. Sen av snålhet så har jag kört med tygblöjor majoriteten av barnen, men ändå valt plast på natt och när vi ska bort. Det här är också tätt kopplat till min fysiska ork, ju mer energi jag hade desto mer tyg användes.

Fundera ett slag på vad du skulle göra annorlunda om du hade mer ork?

På tal om mer ork, så kommer nästa hållbarhetsaspekt in; den sociala hållbarheten. Jag har inte valt att vara socialt hållbar i mig själv. Jag gick i princip in i väggen, när jag var 18! Det var där och då ett måste att må bra i mig själv, att fokusera på att kunna umgås med mig själv på ett djupare plan. Att kunna vara bekväm i tystnaden. Sen kom jag in i mental träning, yoga och sen vidare in i meditationen. Eller ja, egentligen hade jag haft meditationen i flera år vid den punkten i och med min dykning. Men mer fokuserad meditation. Sen hade jag alltid haft skogen, vattnet och naturen som en nära kärlek i mitt liv. Jag minns tillfällen när jag inte ville vara hemma och tog mina cigg och gick ut i skogen och satte mig på en stock. Bara för att få vara.

Så vart hämtar du din ork?

Du behöver den för att kunna göra hållbara val, för de är lite mer obekväma än alla färdiga lösningar. Tar lite mer tid och definitivt mer energi. Jag har inte valt hållbarhet, det har varit ett måste för mig av olika anledningar.

När jag, för 10 år sedan, var där pratade man inte hållbarhet så som vi gör idag. Hållbarhet “fanns inte”. Idag jobbar vi med det på så många olika plan – utan att faktiskt se till problemet (det kommer ett annat inlägg om detta framöver). Vi gör massa små quick-fixes som vi hoppas ska lösa alla problem utan att ens se problemet. Det blir min utmaning till dig! Att svara på frågan: vad är egentligen problemet?

Ett tips, formulera som du vill och ställ dig sedan frågan “varför är detta ett problem” fem gånger. Då kanske du börjar komma nära nog till vad problemet egentligen är

VARFÖR ÄR DETTA ETT PROBLEM?

Nyfiken på mer? följ mig på instagram eller facebook så kommer jag inom kort lägga upp lite tankar om minimalism, compact living och närliggande begrepp genom min boenderesa.

 

Att ta tillbaka ett liv.

Jag har precis avslutat läsningen av boken “den ädla konsten of not giving a f*uck”. En present från en person som såg att jag behövde den, och visst gjorde jag det. Behövde den alltså.

Inte för att jag inte redan vet det som står i den, utan för att den påminde mig om detta “to know and not to do is not to know” (översatt “att veta men inte göra är inte att veta”). För hur mycket jag än vet att jag behöver ha ett mål större än mig själv, bara börja, eller att det bara är jag som kan skapa min egen lycka, så har jag inte gjort det. Hur mycket kunskap vi än har så är den värdelös om vi inte också agerar på den.

Detta kopplar självklart till titeln: att ta tillbaka ett liv. För hur mycket jag än har vetat dessa saker har jag begränsat mig själv, gett ursäkter till att inte göra det jag borde göra, tillåtit mig själv att låsas in. Visst tre barn senare har jag fått göra mina val. Jag valde att vara en aktiv och närvarande förälder. Men vad har mina barn för nytta av det om jag ändå inte orkar göra något? Om jag hela tiden är trött och omotiverad. Inte orkar göra några utflykter, och behöver sova minst en timme varje dag för att orka med. Så hur mycket jag än lurar mig själv så är det inte ett aktivt och närvarande föräldraskap. Jag hade glömt bort, tappat mig själv. Jag behövde en rejäl omskakning i mitt liv för att ta tag i mig själva. Komma tillbaka till tanken att jag själv skapar min lycka. Att jag behöver centrera mig själv igen. Göra de saker som jag mår bra av. Med barnen försvann allt, varje dag som gick gjorde mig tröttare och mindre och mindre mig.

Det också var en välbehövlig omställning. Barnen har fått mig att fundera, justera och designa min mentala miljö, men också fått mig att tappa andra saker. Vi behöver allt. Både ta hand om oss själva, samtidigt som vi tar hand om barnen. Jag brukar säga att jag behövde tre barn, det var först då jag var tvungen att lära mig be om hjälp. Två barn klarade jag själv, men tre… nej, det vart för mycket.

Varje omställning har fört med sig saker som jag har behövt, tankar som jag behövt tänka igenom, har gjort mig till den jag är. Och nu har turen kommit till att ta tillbaka mitt liv. Du vet det där du hade innan du fick barn och låste in dig helt i familjelivets bubbla. Kan man verkligen inte leva ett liv som en kärnfamilj och samtidigt få ha ett eget liv vid sidan om? Jag tror och hoppas att jag en dag kommer dit utan att behöva dela på kärnfamiljen. Med små steg, att sova borta någon natt här och där, att gå de där kurserna som jag vill för mig, att skriva in mig på ett läger bara för att det skulle ge mig så otroligt mycket. För att inte tala om att omge mig med personer som faktiskt är mina vänner. Vi prioriterar familjen när vi kommer till det läget (med all rätt), men i många fall förlorar vi också våra vänner. Det är inte rätt.

Läste i en bok, tror det var lyckans verktyg, om sociala relationer och att ensamstående faktiskt har ett bättre socialt liv. De behöver helt enkelt det för att orka med livet som ensamstående. Den sociala supporten alltså! Det behöver du också! Du behöver vänner som fyller dig med energi, lyssnar på dig och delar dina stunder (med och utan barn).

Jag har inte kommit dit ännu, men nu är det dags att ta tillbaka mitt liv. Jag behöver min egentid, jag behöver min natur, mitt vatten och min utveckling. För att inte tala om MINA vänner. Att bara sitta och snacka strunt helt utan barn i några timmar.

Med det vill jag också säga att du måste hitta tillbaka in i dig själv. Inte hitta energi utifrån, utan inifrån. Hitta din centra, din kroppsliga balans, din “peace of mind” det är där du har din lycka. Inuti dig själv.

Jag återkommer med min process. Men jag har återigen börjat om. Med dagliga promenader, med min musik, med min mentala bild av mig själv, med mina övningar, med min träning, med min lycka.

To know and not to do is not to know (källa: dynamic living seminare, Skip Ross)

Mitt sparande urholkas – av mig

Hej!

Om du följer mig på shareville så har du nog noterat att flertalet av mina innehav har sålts ut. Jag kommer i detta inlägg att berätta varför.

Under flertalet år har vi sparat undan som minst 10 000 kronor varje månad, för att sedan flytta investerat kapital från börsen och in i mitt bolag. Bolaget har av olika anledningar fått behålla de intäckter som har kommit in med få undantag. Vid sidan om har jag fått in en begränsad lön som gått raka vägen in i den portfölj som är kopplad till shareville – min långsiktiga portfölj.

I och med husköp, renovering, trötthet och allmänt kaos i livet har flera pusselbitar tappats bort. Med våren har vi tagit tag i att få upp allt på banan igen, lagt renoveringen halvt på is tills vidare och fokuserat på att komma tillbaka till en struktur där vi kan leva. Med det har också kommit att jag för första gången på 10år tagit en deltidsanställning för att bygga upp vårat sparkapital igen. Men innan den lönen kommer in så behöver saker och ting betalas. Delar av orsaken är corona, andra har mer privata inslag. Hursom så har jag tvingats att ta ut pengar från mitt sparkapital för att täcka våra utgifter.

Vet du? Jag är faktiskt ganska nöjd över att jag mår skit över det här. Det innebär att jag har fått en god relation med mina pengar. För det gör ont att ta ut pengar. De har liksom blivit lite av mina bäbisar, mina pengar. Att då behöva sälja av, det är sjukt jobbigt. Och den insikten, men också beslutsamheten att bygga upp mitt sparkapital igen, gör mig stark. Jag har byggt en relation med mina pengar som gör att jag inte vill köpa upp allt. Jag är sjukt stolt och det här är bara början. Ni som läst tidigare inlägg vet att vi är en familj på fem personer och lever på en inkomst med en budgetomslutning på 25000 kronor om man bortser från barnspar. Jag är så stolt över mig själv, jag är inte framme än, men jag känner mig ändå sjukt stolt över vad jag har åstadkommit de senaste åren. Min lösning är hursom att ta en anställning (utöver företaget) under ett par månader för att återigen kunna spara 10 000 kr varje månad. Det är om man räknar baklänges alldeles för lite för att nå mitt mål att ha 100 000 kronor på mitt utdelningskonto innan 2020 års slut. Men det kommer bidra en hel del.

Det finns också en helt annan aspekt av att ha ett jobb. Jag har de senaste 10 åren kämpat med mig själv, med paketering, med marknasdföring, med nätverkande, med allt som är kopplat till att starta och driva ett företag. Det har för mig varit en mental kamp, där mycket energi har runnit ut i tomma intet. Uppe på det ska du räkna tre barn, där den äldsta idag är nio, och ett renoveringsprojekt. Så ytterligare en anledning till att ta en anställning är att få jobba med något förutbestämt, som är fysiskt krävande men låter min hjärna vila från all press, stress och osäkerhet för några månader. Det blir min semester. Jag ska plugga in en bra podd, jobba i min ensamhet, lämna jobbet och njuta av sommaren med familjen. Den perfekta kombon.

Jag har tre poddar som står på listan idag men kommer garanterat fylla på med flera: entreprenörsdriv, linkedin-podden och kvalitetsaktiepodden. Det kommer tanka mig med kunskap, energi och en himla start på en fantastiskt höst.

Så även om det gör sjukt ont att sälja mina aktier, så känns det bra att veta hur långt jag har kommit. Det är först när man når botten som man kan skjuta ifrån för att bryta ytan med en faslig kraft. För uppåt det ska jag.

Fundera på hur din relation med dina pengar ser ut? Gör det ont när du säljer? Eller nallar du lite nu och då?

Hur gick min styrkeutmaning och antar en ny

Hej på dig,

Jag har skjutit detta inlägg framför mig och bockat av min att-göra-lista istället. På gott och ont, kommer tillbaka till det efter att  jag reflekterat över min styrkeutmaning.

För ett par veckor sedan skrev jag om min egen styrkeresa och bestämde att jag den 14:e april skulle använda en av mina lägre styrkor, entusiasm. Sanningen är att det inte gick så bra. Jag glömde halvt av den och så mycket till energi fylldes inte dagen med.

Jag reflekterar över andra gånger då jag har haft entusiasm högt på min dagordning och kommer fram till att jag mår otroligt bra av att använda den styrkan. Så jag tänker fortsätta kämpa, och detta leder mig till nästa utmaning.

Jag har under den senaste tiden kämpat för att ta mig igenom min att-göra-lista. Det är en ändlös kamp mot allt som jag behöver göra. Eller var det borde göra? Eller vill jag göra det? Orden kan man förvränga många gånger och allt detta har lett mig till en ändlös dränering av energi. Jag går helt enkelt till “jobbet” med inställningen att bocka av så många saker som möjligt från min att göra lista… Någon som känner igen sig?

Bilden kommer från pixabay

Jag behöver ett avbrott. Jag älskar det jag gör, när jag får göra det. Som det ser ut nu så får jag dock inte göra det jag vill göra, att hjälpa andra. För stunden ser mitt liv ut som en enda digital soppa. Det är en hit och en dit med it-strukturer. Jag gör så otroligt mycket saker och vill visa det för världen. Och för varje sak som jag vill visa kommer vi till att ladda upp det här på hemsidan. Varje gång möts jag därmed av en stor tröskel. Och kämpar mig igenom all denna teknik.

Jag har försökt ladda upp alla dikter jag gjort till avslutningar och rim till julklappar. Jag har försökt hitta en struktur så jag kan ladda upp alla böcker jag skrivit, men hur gör man det då? Eller så har jag helt enkelt för höga krav.

I helgen var vi på landet, i sommarstugan. Det hade jag ingen lust med alls, men åkte med ändå och det fina är att jag under helgen har målat en akvarellmålning och skrivit första kapitlet på en ny bok. Bara för att jag är ledig, men är det inte sådant som jag ska göra på min arbetstid? Både ja och nej är självklart svaret på den frågan.

Det som har hänt är följande:
– Jag har ca 6 timmar om dagen att fördela på “jobb”, jobb för mig är det som står på min att-göra-lista. Det kommer sig av att jag har tre barn mellan tre och nio år som jag vill umgås med. Samt att jag inte orkar jobba mer än dessa timmar, sen är min energi slut (och då ska jag gå till nästa jobb: att ta hand om barnen). Så på den tiden behöver jag vara effektiv, och då bocka av så många saker som möjligt. I den här föreställningen har jag också byggt in att “jag inte har tid med rast” och att “möten med andra inte är arbetstid”. Dvs jag känner att jag inte hinner jobba när jag har möten med andra. Enligt mig är detta en sjuk föreställning och som jag håller på att sakta jobba bort. Eftersom jag i perioder jobbar mycket kvällar, har jag exempelvis använt arbetstiden för att sova ikapp. Vilket tidigare har varit ett “no no” i mitt huvude. Sakta med säkert, små steg mot det liv jag vill ha.
– Det andra som har hänt är att jag i min jakt på effektivitet har glömt bort att det ska vara roligt. Jag pushar mig själv alldeles för mycket och för hårt för att må bra. Jag glömmer bort det jag tycker är viktigt och intalar mig att mina studier inte får ta av min arbetstid. Resultatet är att jag aldrig hinner ikapp, eftersom det alltid ligger en stor hög och väntar på att jag ska “ha tid att inte jobba”. För er som följer mig på instagram har ni kanske sett att jag nu har lagt böcker i mitt favorithörn, så att jag kan läsa istället för att scrolla flöden.
– Det tredje som har hänt är att jag nu har slutat skjuta upp mina tankar och tänker ta tag i saken.

Så till min utmaning. Eftersom jag har noll energi, jagar effektivitet och håller på att falla omkull av min egen världsbild har jag nu bestämt mig för att börja varje dag med frågan: vad vill jag göra idag. Istället för att kolla på att göra listan och se vad som måste göras idag. Eller tja, det får bli en dag i veckan där jag verkligen fokuserar på att göra det som är viktigast, någon balans får det allt vara. Här kommer vi också tillbaka till mina styrkor: kreativitet, nyfikenhet och uthållighet. Jag måste komma tillbaka till saker som ger mig energi.

Återkommer nästa vecka med hur det har gått.

Så vad ger dig energi?

Min styrkeresa

Hej på dig,

 

Nu var det länge sedan jag skrev något här, då jag har fokuserat på att överleva min kurs i makroekonomi. Den är nu tentad och jag är (förhoppningsvis) tillbaka på banan igen.  Det blev visst lite mycket ett tag.

Hur som så tänker jag i detta inlägg fortsätta på temat psykologiska styrkor. Jag ser att min titel kan tolkas på många olika sätt, men psykologiska styrkor kommer vara fokus.

När jag först kom i kontakt med psykologiska styrkor, snäste jag bort det och tyckte att jag inte orkade lära mig det där… För att bli “tvingad” igenom ett ganska omfattande arbete om psykologiska styrkor och vilken forskning som stödde de 24 olika VIA styrkorna (se taggen psykologiska styrkor eller besök youtube).  Inte helt i linje med mina intressen där och då. Mutter och morr…

Men sen hände det något som fick mig att ändra inställning till detta fenomen och faktiskt vilja jobba med det. Jag insåg att psykologiska styrkor är kärnan i så mycket vad gäller att må bra och ser vi till idrotten så är det där vi fokuserar hela tiden. Så varför inte i vardagliga livet?

2012 gjorde jag mitt första VIA test som en del av en coachkurs på HiS. Nedan ser du mina fem främst styrkor då.

Som du ser är resultatet på engelska då det på den tiden inte fanns på svenska och det var vid denna tidpunkt också 240 frågor. För detta blogginlägg var jag självklart tvungen att göra om testet, fortfarande på engelska, men du kan själv välja språk och göra det på svenska.  Så per idag ser mina styrkor ut så här.  Nyfikenhet har landat upp på punkt ett och hopp har försvunnit från listan.

Viktigt att tänka på när vi jobbar med styrkor är att de är föränderliga. Du använder dina styrkor olika mycket under olika perioder, vilket kommer synas på ett test.

Tillbaka till min resa där den startade. Jag fick genomgå styrkecoachning och genomföra det samma på både kurskamrater och utomstående klienter. Vilket var jättespännande! att få se sig själv genom linsen av mitt styrketest gav verkligen igenkänning. Jag är en optimistisk person och det syntes, både på hur jag har använt den och använder den idag. Jag älskar också att lära mig nya saker och funderar ofta på hur saker hänger ihop eller fungerar. Så styrkorna passa mig verkligen som handen i handsken. Sen vet jag att vissa blir förvånade när de ser sina resultat, men för mig var det naturligt och verkligen precis exakt som mig.

Efter att jag fått ta reda på mina styrkor, fick jag också prova att använda en av mina styrkor på ett nytt sätt. Så här idag kommer jag faktiskt inte ihåg riktigt vad det var eller hur det var. Mitt mest framträdande minne var faktiskt när jag coachade min klient och vi grottade ner oss i hennes styrkor. Så himla fascinerande. Men det är inte min resa, det är hennes.

Jag började hur som förstå värdet med att hitta och uppmuntra andras styrkor. Barnen blev fler och växte upp. Varvid jag försöker (eftersom jag fortfarande jobbar med detta i mitt föräldraskap) implementera detta tänk i både mitt förhållande, men också gentemot mina barn. Hur gör man det då? Jo man tittar på vad de gör när det lyser i ögonen på dem. Du vet, när de bara är helt uppfyllda av situationen och bara “flyger fram” genom sin uppgift. Min dotter har styrkan social intelligens, vilket märks väldigt tydligt då hon lätt blir omtyckt av de flesta. Medan min stora son har humor som styrka, på gott och ont då han gärna använder den i fel situationer.  Även min sambo har självklart styrkor, som jag då uppmuntrade användning av.

Men mitt liv har förändrats, jag har inte längre den kraften som krävs för att styra och planera minsta lilla. Jag uppmuntrar självklart det barnen gör och om de är uttråkade så tänker jag ut saker som de tycker om att göra. Allt för att uppmuntra deras styrkor. Men personligen hade jag verkligen velat jobba ännu mer med detta inom familjen.

Så vad tycker medlemmarna i din familj om att göra, och hur kan du uppmuntra dessa att göra det som är kul. Eller integrera något roligt i alla måsten.

Som ett resultat av detta så kommer jag om en vecka uppdatera er på hur det har gått med användning av en ny styrka. Jag har väldigt bra koll på mina styrkor och kommer därför att välja från mina nedersta styrkor. Då det visat sig att dessa ger mest effekt att använda om man kan sina toppstyrkor. (Kom ihåg att du har alla styrkor i mer eller mindre utsträckning, så det finns inga svagheter i detta läge).  Mina nedersta styrkor är entusiasm, uthållighet, humor och tapperhet (mod). Alla dessa jobbar jag aktivt med idag. Men tänker ändå att jag väljer en av dessa.

Jag väljer entusiasm, då det är den jag tror att jag kommer få ut mest av att använda.

Jag kommer under den kommande veckan använda min styrka entusiasm, tisdagen den 14:e april 2020. Jag ska använda entusiasm som styrka och gå in med inställningen att ha energi. Helt enkelt se på entusiasm med hela mitt liv.

Efter det så kommer jag berätta hur det gick och hur det kändes. Så vi hörs nästa vecka.

VIA-testet hittar du på viame.org.

Hör av dig med frågor eller funderingar. Du kan också boka ett 30 minuters samtal om dina styrkor med mig om du känner att det är till hjälp ( de första 30 minuterna är utan kostnad).

Ha en fin dag 🙂

Vobba hemma med tre barn???

Det här inlägget skrivs i corona-tider. En tid av stor omställning, osäkerhet och i många fall paralys. Det är många som påverkas både direkt och indirekt av detta virus. Eller som en vän till mig sa ” I hate that virus”. Må så vara. Själv är jag inget större fan av det här med coronas lamslagning av samhället. Framförallt med tanke på att jag är förkyld och därmed satt indirekt i karantän. Fördelen med det är att både jag, sambon och alla tre barnen är förkylda och därför kan parera på ett smidigt sätt. I detta inlägg tänkte jag berätta lite om hur vi gör för att få ihop pusslet, men också lite tankar på det här med att jobba hemma och få något gjort.

Vi är, som du nog fått med dig,  en familj på fem personer. För en vecka sedan (sett från publiserandets datum) hade folkhälsomyndigheten ännu inte begränsat rörelsen för oss som “bara” är förkylda. Vilket de gjorde på onsdags eftermiddagen. Då var det helt ok, jag tog min förkylning och genomförde mina möten precis som planerat. Sen kom beskedet, tacka och ta emot. Jag fick avboka möte på torsdagen och ha digitalt teammöte på fredagen. Helgen gick och förkylningen satt kvar. Måndag och sönerna får vara hemma, den ena mer förkyld än den andre och sen kom tisdagen. Hemma alla fem! Denna dag kommer ytterligare meddelanden om att all undervisning ska ske på distans för högre utbildning. Tacka å ta emot. Tenta blir det men ingen vet hur. Så här sitter jag idag och skriver detta till dig. För jag vet att många med mig kämpar för att inte bli helt paralyserade. Jag kan som förkyld företagare inte ringa och boka säljmöten. Det är liksom en sak jag behöver; för det första ha möjlighet att boka in möten, för det andra bygger dessa möten på att skapa en relation. Videomöten i all ära, men att få fram genuina känslor är det inte världsbäst på. Så här sitter jag i båten med sju ton arbete och tre hemmavarande barn och två vuxna som skulle behöva jobba 75% båda två.

Så här har vi löst det:

För det första har vi delat dagarna. En jobbar förmiddag, den andra eftermiddag. Det går självklart inte ihop sig om både ska jobba 75%. Tricket är att jag som inte har ett team på det sättet får jobba på helgen, vilket ger lite extra timmar. Sambon jobbar som programmerare och jag som coach. Jag har bokat av all coachning som inte är på distans och kämpar med hur jag ska nå ut till nya personer. Så sambon får förtur på sina arbetstimmar under veckan och jag kommer få komplettera mina timmar i helgen. Det ger att vi kan jobba våra timmar samtidigt som vi har barnen hemma.

För det andra har vi ett avskilt rum, eller i detta fall en friggebod, inrett som kontor. Det innebär att man kan sitta och jobba ostört från övriga familjen. Det tror jag personligen är den viktigaste faktorn för att kunna fokusera när man jobbar hemma med övriga familjen: att ha ett enskilt rum.

Några tankar på hur du kan få ditt rum ostört:

  1. Sätt upp en skylt på dörren, där reglerna är att när skylten sitter uppe jobbar jag. När jag är klar kommer jag ut eller tar ner skylten. Då vet alla vilka signaler som gäller och du får jobba ifred under en stund.
  2. Ha ett rum som är “långt” från alla andra. Exempelvis ett garage eller ett uterum.
  3. Du har säkerligen fler intressanta vinklar. Hur kan man göra för att förbli ostörd när familjen är hemma?

För det tredje har vi gjort en veckoplan. Varken jag eller sambon har möten hela dagarna, det innebär att vi på måndagen gick igenom för att se när det var viktiga möten i respektive schema.  På så sätt kunde vi med lätthet styra om så att både kan delta på så många möten det bara går, även om det i vissa fall innebär en del kompromissande.

Att jobba hemma

Att jobba hemma är för mig inga större problem. Jag har sedan många år tillbaka haft hemma som min basplats, som kompletterats med kontor lite här och där. Men här kommer några tankar från när jag satt i början och kämpade med att plugga istället för att städa.

  1. Skapa en arbetsplats. Precis som du går till jobbet varje dag var det viktigt för mig att få en arbetsplats. Det innebar för mig ett skrivbord i en garderob, där jag hade alla mina saker. Självklart kunde jag om jag ville sitta i soffan, men basplatsen var i garderoben. Då får du ett stabilt ankare som är jobb.
  2. Skriv upp alla saker som behöver göras. När man sitter och jobbar är det väldigt lätt att komma på alla saker som man borde gjort först. Istället för att agera på varje liten tanke, skriv ner tanken på en lista och återgå till det du jobbade med. När du sedan jobbat “klart”, kan du ta tag i listan med “saker du borde gjort”. På så sätt skjuter du sakerna på framtiden.
  3. Monotasking är en hjälpsam metod. Det innebär i korthet att man fokuserar på ett begränsat antal saker åt gången. Idag har jag min bullet journal där jag skriver ner allt som behöver göras (vissa projekt får en post it och bara ett namn i listan). När jag sedan planerar markerar jag de saker som är viktigast, eller har deadline först. I mitt fall brukar jag ha tre saker. På det sättet kan du prioritera vad som behöver göras, men också stämma av med övriga teamet om vart de ligger. Ni har säkert en massa innovativa illustrativa lösningar för att få koll på vart alla ligger även när ni jobbar på distans.  Saken är att man gör en sak i taget, resten som kommer upp skriver du upp på din lista.
  4. Ta en paus. Hjärnan orkar inte fokusera hur länge som helst, tyvärr. Genom att jobba i block, kommer du få ut mer av dagen. Ungefär orkar hjärnan 45 minuter för att sedan behöva ställa om och sedan kunna fokusera igen. Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig? Hur länge hinner du jobba med ditt innan en kollega kommer och frågar någonting eller en annan tanke tar över? 5 minuter? 15 minuter? När man jobbar hemma finns inte dessa störningar, på gott och ont.
  5. För att kunna fokusera behöver du energi. När jag sitter hemma och jobbar glömmer jag ofta bort rutiner som finns på arbetsplatsen. Du vet kafferasten kl 9 och lunchen kl 12. Det var ett av mina stora problem då… att äta. Jag hade ingen lust att laga mat, än mindre äta. Och fikabröd har vi aldrig hemma, så det måste man också aktivt fixa. Men till slut tar energi slut.
  6. Kroppen behöver också energi i form av återhämtning och vatten. Som jag skrev ovan är vi vana vid rutiner. Men när vi jobbar hemma försvinner rutinerna. Det kan därför vara bra att ställa klockan för en paus, ta det lite lugnt eller gå en promenad. I vanliga fall brukar väl pausen bestå av sociala aktiviter? Är familjen hemma kan det vara bra att äta med dem. Vatten är omdebatterat, men för lite vatten leder till sänkt koncentrationsförmåga och i vissa fall huvudvärk. För mycket vatten är inte heller bra. Tänk på att kaffe och te är vätskedrivande och att du får i dig vatten även via maten du äter.

Mitt största problem med att jobba hemma idag är att ta en paus.

Jag har en att göra lista som jag bockar av och när jag har jobbtid behöver jag använda den. Med använda den så menar jag effektivt! Det “går” inte att ta några raster och jag jobbar på järnet. Gissa vad som händer? Jo, jag kommer till en punkt där jag inte orkar mer. Kroppen behöver helt enkelt en paus. Detta då jag egentligen har alldeles för mycket att göra på mina 75%. Då jag pluggar lite mer än 100 % och har engagemang i föreningar på ca 6 timmar i veckan och uppe på detta jobbar jag med företaget. Så de här dagarna när jag jobbar med barn hemma tvingas jag att ta pauser, gå ut med minsta sonen på en middagspromenad så han får sova ett par timmar. Men också har möjligheten att jobba med lite olika saker medan de stora grejar med annat.  Det är faktiskt så jag får ihop timmarna. Genom att jobba med saker som kräver lite mindre fokus medan barnen grejar med något projekt. Idag jobbar vi med matte genom att mäta, sortera och jobba med former på material som de hittat ute på vår promenad. Det är för mig faktiskt lite mer optimalt då jag orkar längre. Men fokuset får självklart lida.

Hjälp våra medmänniskor i tider av kris

Jag lägger upp detta för att berätta lite om hur jag tänker och hur vi har löst det här med att jobba hemma under corona. Jag hoppas du har fått lite inspiration och tankar för hur man kan göra för att få jobbet gjort under andra omständigheter.

Med detta inlägg vill jag också uppmuntra dig att hjälpa en medmänniska. Det finns många där ute som behöver just dina tips och idéer. Det finns också många där ute som behöver ekonomisk hjälp. Hur kan du hjälpa en småföretagare att överleva när ingen vågar gå utanför dörren?

Jag har sett exempel på fina tankar, där andra handlar för att hjälpa någon som inte ska ha social kontakt. Företag som bidrar med både kompetens och material för att hålla situationen under kontroll. Vad kan du göra? Hur kan du bidra? Vi lever i ett enat samhälle. Vi lever alla av samma resurser. Vi värnar alla om våra nära och kära. Så hjälp till att värna om någon annans när och kär, precis så som de kommer värna om de dina. All kärlek till er alla.