fbpx

You´re such a supermum!

Den kommentaren fick jag av en kurskamrat på min magisterutbildning. Jag har aldrig känt mig som någon superförälder, eller som annorlunda än alla andra.

Jag har bara gjort andra val. Om du skulle fråga mig så är det inga val jag skulle uppmuntra att andra gjorde. Det är dock en del av vem jag är och hur jag fungerar.

Vi börjar historien några år tidigare. Närmare bestämt 2011 när jag påbörjade mina studier. Upprop var en vecka födseln av min äldsta. Första månaden var jag hemma från studierna, sedan pluggade jag heltid. Sambon var i början hemma med den lilla medan jag var på föreläsningar, eller så satt hon i sjal och guppade upp och ner under mina föreläsningar. Det här, mina vänner, är vad jag skulle kalla normalt. För varför skulle inte jag kunna plugga heltid med en liten bebis? Ha, svaret på den frågan är utanför min referensram. Klart jag kan! Så det gjorde jag, helt enkelt, bara så där.

Enda kursen som jag upplevde som jobbigt var en experimentskurs där jag var tvungen att lägga in bundna tider, under första trimestern med mitt andra barn. Så hormoner, gravidkänningar, heltids platsbundna studier och en projektgrupp som var allt annat än energigivande. Tre år, och en kurs som jag “inte klarade” av.

Fast det är ju just det. Under en period hade vi en inneboende, från min klass. En dag pratade vi studier och jag var lite upprörd över att aldrig få mer än godkänt på mina tentor. Hon svarade någonting i stil med: Du har ett barn, lagar all mat från grunden, håller huset kliniskt och städat och du förväntar dig att ha tid att lägga på att få VG också???

Jag förstod inte vad hon menade… Efter någon vecka trillade polletten ner. Ja jo, jag kanske faktiskt gjorde en hel del. Jag valde att prioritera bort städningen, för att själv kunna andas lite. Oj, jag har visst glömt att säga att mina sambo i bästa fall under denna period veckopendlade till Norge. Så i praktiken var jag ensamstående, med ett barn och heltidsstudier. Vem skulle inte gå under av den belastningen? Som sagt, jag skulle inte råda andra att göra min resa, även om jag absolut tycker att man ska kunna kräva att ha båda sakerna samtidigt.

Efter tre års heltidsstudier (bitvis 150%) var det dags att lägga fram min c-uppsats. Med två barn, varav en som var mindre än två månader. Eh, det är väl lätt? Så ytterligare en sån där sak som jag bara gör, utan att tänka på begränsningar eller andra saker. Efter det valde jag dessutom att läsa till en magister innan vi återigen flyttade hem till Linköping. Så i det läget hade jag två barn (en på förskolan och en med mig till universitet och en sambo som under veckorna var i Norge). Jag har fått kommentaren: jag blir trött bara av att höra din historia. Det var också under min magister som jag fick kommentaren som har blivit titeln på detta inlägg. Men jag har aldrig känt mig som super. Det har bara varit naturligt.

Vi fortsätter historien och vi flyttar hem till Linköping. Eftersom vi bodde i ett temporärt boende valde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen, och plugga halvtid. HA! hur dum får man bli? Skämt åsido. Det var jobbigt, den äldsta var i detta läge tre och börjat skapa sig en känsla av att hävda sin självständighet. Den minsta var åtta månader när vi flyttade hem och växte då följaktligen under våren. Så dagarna såg ut ungefär så här:

  • upp och äta frukost
  • Släpa ut alla barn (öppna förskolan mestadels), vi bodde på tredje vången utan hiss, och insatsen till barnvagn, barn och kläder. För att inte tala om all mat (det kommer ett helt eget inlägg om hur det var att bo fyra personer på 30 kvm under ett halvårstid utan ugn).
  • Äta medhavd lunch ute/på öppna förskolan
  • Hitta på något för att barnen inte ska gå i taket på eftermiddagen
  • Kvällsmat och bokläsning/nattning
  • Sedan var det dags för mig sätta mig med mina studier.

Det var så här i efterhand en påfrestande termin, det tänker jag vidhålla. Klarade jag det? Ja, det gjorde jag. Skulle jag rekommendera något att göra samma sak? Nej.

Livet går vidare och vi väntar tredje barnet, här och nu bestämmer vi att sambon minsann får hitta ett jobb i Sverige. För jag kommer inte klara livet med tre barn och en veckopendlande sambo. Det förstod jag redan då. Så sagt och gjort. Flytt till större, nya familjerutiner, nytt barn och vad gör jag då?

Jo, då bestämmer jag att en bebis inte ska få hindra mig denna gång heller. Så jag åker på mina nätverksträffar varje torsdagsmorgon. Sen kommer sambon förbi med barnet när han åkte till jobbet. Så jag fick jobba.  Vid denna punkt gjorde jag mestadels företagsinsatser, men pluggade också lite vid sidan om. Det tredje barnet var sålunda med mig på det som då var mitt kontor från en månads ålder. Mesta delen av dagarna jobbade jag hemifrån, dock.

Så den som säger att det inte går, ja, den har fel. Sen är det ingenting jag skulle rekommendera att man gjorde. Då det har tagit ut sin rätt med åren.

Hösten 2018 kom jag in på en kurs, och eftersom jag alltid pluggat med barn så hör jag av mig till den som är kursansvarig och frågar hur denne ställer sig att ta med lillgossen. “Ingen bra idé då vi kommer jobba mycket med gruppen och barnet kommer ta fokus från resten av gruppen”. Jag accepterade med inre protester och löste problemet. Efter det har jag gjort mig mer och mer självständig, med mer och mer tid “utan barn” i mina aktiviteter. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går om du vill, men du ska vara medveten om vad du säger ja respektive nej till när du gör dina val.

För det är så att du genom att säga ja till en sak också säger nej till andra saker du kunde haft istället. Var noga med vad du säger ja till, varför du säger ja och vad det i det långa loppet kommer ge dig. Vissa saker är värt att säga ja till, andra inte. Det är bara du som vet vad som är värt för dig och inte.

Och vet du, du är så mycket klokare än mig och du är en supermum! Det är vi alla. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar och verktyg vi har i stunden. Jag har fått prioritera bort min inre hälsa för att kunna hålla på som jag gjort, jag har också fått prioritera bort diverse saker jag egentligen mår bra av (så som städning och delvis även viss struktur och regler).

All kärlek till dig som förälder! Du är bra som du är och du gör verkligen ett fantastiskt jobb!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.