Fotopromenad för måendet

Hej på er,

Idag vill jag dela med mig lite av min story vad gäller fotografering och hur jag använder den för att må bra idag.

När jag gick på gymnasiet så orkade jag inte riktigt med. Jag gick naturvetenskapliga programmet med inriktning natur. Mycket plugg och mycket matte. År 3 sa det stopp, jag orkade inte mera av många olika anledningar. Missade mycket och var hemma orkeslös för det mesta. För att få ordning på detta gjorde vi en lite abrovink med mina studier och jag bytte inriktning till miljö, men för att orka med de praktiska ämnena kompletterades detta också med ett ytterligare år och estetiska kurser. Däribland fotografering. Jag fick läsa foto A och B lite parallellt med varande och hittade en hobby som jag verkligen gillade. Mycket inställningar, slutartider och olika iso-tal. Fotoreportage och massa skojiga saker.  Detta är en av mina favoritbilder från den tiden.

Ganska coolt vad man kan göra med en kamera och i detta fall även lite photoshop.  Foto är helt enkelt en konst som man måste lära sig att bemästra.

Sen fick jag barn, till det första barnet användes kameran ganska flitigt. Allt skulle fotas och det var roligt att hålla på medan hon sov. Jag pluggade, fotade och tog hand om mig själv på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Fotandet var då (och är idag) en avkoppling bort från alla saker jag borde eller måste göra.

Jag fotade allt och inget, vi gick på vagns-promenader och utforskade en ny stad. Då vi flyttade precis i samband med födseln. Vilket ut många aspekter var en bra sak, då vi fick bestämma hur vårat barn skulle uppfostras utan involvering av andras åsikter. Vi var helt själva, utan direkta vänner i början. Anledningen till att vi flyttade var att jag skulle börja plugga. Dottern fick efter ett tag följa med på föreläsningarna, då det inte fungerade så bra med matning av sambon. Sen har tiden gått. Barn två föddes och vi levde ytterligare en gång i flyttkaos. Denna gång för att vi skulle flytta “hem” till familjen igen. Så vi bodde på två ställen under ett halvår och dessutom bara på halva den yta vi haft innan. Fotandet fick hamna på hyllan. Vilket också märks otroligt mycket på mängden bilder som finns på båda sönerna.

Tiden räckte helt enkelt inte till för heltidsstudier, barn och fotande.

Sen nu när vi flyttade i somras fick jag ju en helt fantastisk natur precis utanför dörren och intresset hoppade igång igen. Den yngsta är numera tre och sover fortfarande middag. Så nattningspromenader är oftast fotopromenader. Då ligger lillgossen i vagnen med en kamera och jag puttar på med stora kameran i handen.

Att gå dessa promenader är otroligt välbefinnadehöjande. Och min tillflyktsort. Jag berättar detta idag för att jag inte alls mår bra. Jag har min andra bihåleinflammation på två veckor och vill allra helst bara sova. Därför tvingar jag mig själv ut på denna promenad, för att rensa luftvägarna, få frisk luft och få fota. Det är för mig i det närmaste meditativt att gå i naturen och titta på alla saker. Leta efter fåglar, lyssna på deras fågelsång och ta in alla aspekter av naturen. Naturen är helande och det har man vetat i fler hundra år. Redan de gamla grekerna är ett uttryck som ofta används, men i Sverige stammar det från länge sedan, vilket vi ser i exempelvis de bevarade brunnsmiljöerna. Som användes för helning. Forskningen har nu tagit ett skutt och naturen tittas på allt närmare i exempelvis Japan och deras shinrin yoku, översätts skogsbad. Tekniken handlar helt enkelt om att gå en promenad och insupa naturen och all dess storhet, i form av både ljud och dofter. Vilket då påverkar både stresshormoner och pulsen.

Därför vill jag idag dela med mig av min fotoresa, mitt skogsbad och mina bilder. För att kroppen mår bra av att få lite skogsbad även om man inte mår så bra. Inte för att träna utan för att i långsamt tempo ge kroppen hjälp att återhämta sig och bygga en motståndskraft mot det som har angripit den (bakterier/virus/stress/osv).

Här är bilderna från dagen. Kommer när jag har ork och tid lägga upp fler bilder från mina upptåg. För mig är det ett stort projekt att få upp bilderna på en digital plattform. Många steg och mycket bök. Men en dag, då följaktligen ganska snart då jag berättar att jag ska det. Hoppas dessutom att vi kommer iväg till new castle under påsken. Så ska jag både fota och berätta hur det är att bila till England med tre barn.

Ser du ner på dig själv?

Det gör jag. Jag ska i detta inlägg beskriva vem jag är och hur jag tänker kring detta med att se ner på sig själv.

Vår självbild är byggd av de erfarenheter och de strategier vi har använt för att hantera motgångar under våra liv. I mitt fall har livet varit kantat av utanförskap och mobbning. Jag kunde möta människor som visste vem jag var utan att någonsin ha sett dessa. Jag har haft en brokig hemmiljö med minimal social support och en kylig miljö. Jag har utöver detta dock alltid haft någon utanför att prata med, att bolla tankar med och haft en stor tro på något extra. Jag skulle inte säga att jag tror på gud även om bibeln i perioder har varit en vägvisare. Min tro består mer av en tro på någonting större. Något som håller oss samman, typ energier. Jag har inte läst in mig grundligt på det här med kvantmekanik, men jag tror på det jag har hört. Vi är alla laddningar och de laddningar vi sänder ut tillsammans med spegelneuroner utgör en stor grund i att vara. Min tro innefattar också respekt för det system som vi bor i. Vissa kallar det naturen, andra universum, ytterligare några kallar det andra saker. Men en sak är säker, allt hänger ihop. Om man tar detta och lägger ihop med principen om energi som säger att energi inte kan förstöras eller förbrukas, den kan bara ändra form. Då har vi en grundtanke i min tro. Att ju fler människor vi blir desto mindre av något annat måste det bli. Men också ner till mini-atomen, vi behöver ett visst antal atomer och dessa kommer byta form.

Så vad har min tro med självbild att göra? Jo, massor. Självbilden påverkas av allt detta. Vi dras till människor som synkar med vår egen energi. Vi blir smittade av andra framgång, och känslor. Visste du att du är medelvärdet av de fem personer du tillbringar mest tid med. Så vad föder du dig själv? Musik, personer och poddar, videos. Allt detta föder din hjärna och din självbild. Min egen självbild har jag jobbat med under en väldigt lång tid. För jag ser ner på mig själv, jag minimerar mina framgångar och avblåser all form av beröm och uppmuntran. Jag kväver mig själv och låter inte mig själv få vara mig. Lyssnar för mycket på andra som tycker ditt och datt. Vilka kläder ska man ha på sig? De du trivs i, men också de som får dig att känna dig som du vill vara.

Bilden kommer från pixabay

Det är nämligen så att vår hjärna inte är så smart när allt kommer omkring. Vi kan lura den att tro saker. Som att du är glad om du sätter en penna i munnen. Eftersom den aktiverar samma muskler som när du ler skickar den signaler till hjärnan att du mår bra. Det samma gäller våra kläder, klär du dig för att känna sig framgångsrik? Då kommer du känna dig framgångsrik och på så sätt också lura hjärnan som söker situationer där du blir framgångsrik. Men det samma gäller motsatsen. Du kan alltså även lura hjärnan att du inte är värd saker, eller att du inte är bra. Så var försiktig med vad du intalar dig själv, det påverkar vem du blir. För vi kan förändras, och gör det hela tiden. Efter åtta år i mammakläder börjar jag så sakteliga ta tillbaka en känsla av att vara snygg. För det har inte betytt någonting i min mamma bubbla. Samtidigt har jag minimerat vem jag är och reducerat ner det till ”mamma”. Men vi är alltid mer. Här kommer också tanken om att se ner på sig själv in. För hur kan man bli något man inte känner sig som?

Under åren som egenföretagare har jag gjort många snedsteg, försök och ihärdigt kommit framåt långsamt. Men min självbild har också hållit mig tillbaka då jag inte vågar skryta med det jag faktiskt kan. Idag är jag 30 år, har tre barn, ett företag, har suttit i styrelser i 15 år, varit idrottsledare i 15 år, coachat åtskilliga personer både betalt och obetalt, har över 300 högskolepoäng med en magister i kognitiv neurovetenskap, jag har skrivit två opublicerade böcker. Ja ni kan ju tänka själva. Allt detta är ju värdelösa meriter som inte är värda att nämna. Eller??? Jag börjar så sakteliga inse att allt detta faktiskt har gjort mig till den jag är och är en viktig del av min självbild. För om jag inte kan erkänna att jag har gjort alla dessa saker så saknas de ju från min självbild och kommer därför eller inte användas för att komma framåt. Därför är din självbild så otroligt viktig, precis som min. Jag är en driven, uthållig och ambitiös person. Jag har investerat mitt liv på ett visst sätt, och jag behöver inse att jag faktiskt är bra för att komma vidare. Du är också bra, när du börjar skriva listan över vad du är och inte är kommer du inse dina egna värden. Vem du faktiskt är ämnad att bli.

Jag är inte där än. Men jag börjar nosa på min självbild, ställa den tillrätta. Pussla ihop allt jag är, med allt jag gjort. Allt för att få en självbild som hjälper mig på min väg framåt. En sanningsenlig bild. För just nu ställer min hjärna till det för mig och försöker förminska vem jag är.

Under mina år som egen företagare har jag jobbat med olika saker. Många olika saker. Men det som säljer är ledarskapsutveckling, både program och coachning. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag har en hel del erfarenhet av ledarskap, både eget och andras. Genom idrotten, familjen och mina jobb. Men jag har inte vågat sälja dessa, då min självbild säger att jag inte har vad som krävs.

Hur många känner du som har drivit företag i 9 år, suttit i styrelser i 15 år och som har tre barn, dessutom före en ålder av 30? Jag känner mig ganska unik, när jag skriver det på det sättet. Men vad gör dig unik? Hitta dina hjärnspöken och korrigera din självbild.

Vem är jag? (eller vem är du?)

Många av de som håller på med personlig utveckling har insett en sak; att vi kan förändra oss.

Det som en gång var är inte menat att för alltid bestå.  Det är faktiskt så att vi hela tiden förändras oavsett om vi styr förändringen eller inte. Vår hjärna består av en hel himla massa neuroner (hjärnceller). Neuronernas primära sätt att kommunicera med varandra är genom elektriska pulser, i kombination med så kallade signalsubstanser (kemiska föreningar).  Men för att kunna kommunicera med varandra måste cellerna öva, och ju oftare cellerna pratar med en speciell annan cell, desto lättare är det att prata med den igen. Dessutom så kommer omkringliggande celler hjälpa till att föra budskapet vidare. Lite som en skallgångskedja när man letar efter någon som försvunnit.

Det här är ju förstås helt fantastiskt! För det innebär att du kan träna dina celler att göra precis vad du vill. Och att bli vem du vill. Sen ska vi ju tillägga att vissa saker är betydligt lättare, eftersom vissa kopplingar redan finns, och andra saker är svårare då det inte finns kopplingar alls där. Så länge du har kul så går det lätt.

När jag för länge sedan påbörjade det här med min utveckling och att förändra lite av vem jag är gjorde jag en övning som jag tänkte dela med mig av. Alla idag har ju en mobil, alla kan ladda ner ett program för anteckningar och om man inte har det så fungerar en papperslapp och en penna lika bra.

Övningen går ut på att du ska skapa en bild av vem du vill vara, och skriva ner den. Vissa säger att man ska läsa den varje dag, gärna högt. Men det gjorde inte jag. Å andra sidan är det ju så att ju oftare vi övar på en viss bild inuti hjärnan desto lättare kommer det bli att göra dessa saker i verkligheten.

Börja med att värma upp hjärnan med att fundera på hur du vill vara, vilka beteenden skulle du beskriva ditt bästa jag med? Bara fundera i ett slag.

Sedan tar du fram din anteckningsmaterial och skriver ner allt du kommer på i “jag är”- form.

Jag är glad
Jag är tålmodig
Jag är snäll
Jag är uppmuntrande
Jag är i tid
Osv…

När du har slut på idéer för stunden så lägger du undan anteckningarna och återgår till ditt vardagliga liv. MEN, varje gång som du gör någonting som du inte riktigt är stolt över, eller inte vill göra tar du fram anteckningen igen och skriver vad du skulle vilja göra istället.

Så om du har skrikit åt barnen, eller trängt dig i kön, eller bristit i ett argt anfall. Vad vill du vara istället?

Jag är tålmodig?
Jag är lugn och harmonisk?
Jag är bra på att behålla mitt lugn?
Jag är bra på att hantera stressiga situationer?

Eller vem är du?

Välja sina ord med omsorg

För många år sedan bestämde jag mig för att ta bort en del ord ur mitt aktiva ordförråd. Ibland dessa ord fanns svordommar och ordet “inte”.

Efter det så har jag fortsatt att analysera ord, vänt och vridit, funderat på vad ord egentligen betyder. Det finns jättemånga ord som gör stor skillnad om vi byter ut dem. Däribland ordet inte. Inte är ett ord som hjärnan har svårt att visualisera och därmed svårt att få med sig. Vad innebär det egentligen att inte tappa glaset? Ska man tappa glaset? Eller? Man skulle kunna likna detta vid den rosa elefanten, du vet den där elefanten som man inte får tänka på. För det som vi riktar fokus mot, är det vi kommer att se. Eftersom hjärnan har svårt med ordet inte så ser vi inre bilder när vi tappar ett glas.

Även i andra situationer påverkar val av ord. Jag kallar mina barn vänner, för det är vad jag vill att de är = mina vänner. Jag vill inte vara någon som bossar omkring och bestämmer i vår familj. Jag vill att vi är på samma plan, delar med oss och bidrar till gemenskapen. Även om de idag inte riktigt har en bild av vad en vän är så hoppas jag kunna fylla deras associativa låda med bra saker om hur en vän ska vara, och därmed skapa en miljö där vi i första hand är vänner, i andra hand familj.

Det här med visualiseringar och tolkningar är otroligt viktigt för våra hjärnor och ett verktyg vi kan använda till vår fördel.

Allt du säger skapar bilder och tolkningar hos mottagaren. Du kan därifrån välja vilka bilder du vill skapa hos andra.

Dagens kvällstanke.

Har du funderat på hur ditt val av ord påverkar och berör andra?