Att ta tillbaka ett liv.

Jag har precis avslutat läsningen av boken “den ädla konsten of not giving a f*uck”. En present från en person som såg att jag behövde den, och visst gjorde jag det. Behövde den alltså.

Inte för att jag inte redan vet det som står i den, utan för att den påminde mig om detta “to know and not to do is not to know” (översatt “att veta men inte göra är inte att veta”). För hur mycket jag än vet att jag behöver ha ett mål större än mig själv, bara börja, eller att det bara är jag som kan skapa min egen lycka, så har jag inte gjort det. Hur mycket kunskap vi än har så är den värdelös om vi inte också agerar på den.

Detta kopplar självklart till titeln: att ta tillbaka ett liv. För hur mycket jag än har vetat dessa saker har jag begränsat mig själv, gett ursäkter till att inte göra det jag borde göra, tillåtit mig själv att låsas in. Visst tre barn senare har jag fått göra mina val. Jag valde att vara en aktiv och närvarande förälder. Men vad har mina barn för nytta av det om jag ändå inte orkar göra något? Om jag hela tiden är trött och omotiverad. Inte orkar göra några utflykter, och behöver sova minst en timme varje dag för att orka med. Så hur mycket jag än lurar mig själv så är det inte ett aktivt och närvarande föräldraskap. Jag hade glömt bort, tappat mig själv. Jag behövde en rejäl omskakning i mitt liv för att ta tag i mig själva. Komma tillbaka till tanken att jag själv skapar min lycka. Att jag behöver centrera mig själv igen. Göra de saker som jag mår bra av. Med barnen försvann allt, varje dag som gick gjorde mig tröttare och mindre och mindre mig.

Det också var en välbehövlig omställning. Barnen har fått mig att fundera, justera och designa min mentala miljö, men också fått mig att tappa andra saker. Vi behöver allt. Både ta hand om oss själva, samtidigt som vi tar hand om barnen. Jag brukar säga att jag behövde tre barn, det var först då jag var tvungen att lära mig be om hjälp. Två barn klarade jag själv, men tre… nej, det vart för mycket.

Varje omställning har fört med sig saker som jag har behövt, tankar som jag behövt tänka igenom, har gjort mig till den jag är. Och nu har turen kommit till att ta tillbaka mitt liv. Du vet det där du hade innan du fick barn och låste in dig helt i familjelivets bubbla. Kan man verkligen inte leva ett liv som en kärnfamilj och samtidigt få ha ett eget liv vid sidan om? Jag tror och hoppas att jag en dag kommer dit utan att behöva dela på kärnfamiljen. Med små steg, att sova borta någon natt här och där, att gå de där kurserna som jag vill för mig, att skriva in mig på ett läger bara för att det skulle ge mig så otroligt mycket. För att inte tala om att omge mig med personer som faktiskt är mina vänner. Vi prioriterar familjen när vi kommer till det läget (med all rätt), men i många fall förlorar vi också våra vänner. Det är inte rätt.

Läste i en bok, tror det var lyckans verktyg, om sociala relationer och att ensamstående faktiskt har ett bättre socialt liv. De behöver helt enkelt det för att orka med livet som ensamstående. Den sociala supporten alltså! Det behöver du också! Du behöver vänner som fyller dig med energi, lyssnar på dig och delar dina stunder (med och utan barn).

Jag har inte kommit dit ännu, men nu är det dags att ta tillbaka mitt liv. Jag behöver min egentid, jag behöver min natur, mitt vatten och min utveckling. För att inte tala om MINA vänner. Att bara sitta och snacka strunt helt utan barn i några timmar.

Med det vill jag också säga att du måste hitta tillbaka in i dig själv. Inte hitta energi utifrån, utan inifrån. Hitta din centra, din kroppsliga balans, din “peace of mind” det är där du har din lycka. Inuti dig själv.

Jag återkommer med min process. Men jag har återigen börjat om. Med dagliga promenader, med min musik, med min mentala bild av mig själv, med mina övningar, med min träning, med min lycka.

To know and not to do is not to know (källa: dynamic living seminare, Skip Ross)

Lämna ett svar