Att ta tillbaka ett liv.

Jag har precis avslutat läsningen av boken “den ädla konsten of not giving a f*uck”. En present från en person som såg att jag behövde den, och visst gjorde jag det. Behövde den alltså.

Inte för att jag inte redan vet det som står i den, utan för att den påminde mig om detta “to know and not to do is not to know” (översatt “att veta men inte göra är inte att veta”). För hur mycket jag än vet att jag behöver ha ett mål större än mig själv, bara börja, eller att det bara är jag som kan skapa min egen lycka, så har jag inte gjort det. Hur mycket kunskap vi än har så är den värdelös om vi inte också agerar på den.

Detta kopplar självklart till titeln: att ta tillbaka ett liv. För hur mycket jag än har vetat dessa saker har jag begränsat mig själv, gett ursäkter till att inte göra det jag borde göra, tillåtit mig själv att låsas in. Visst tre barn senare har jag fått göra mina val. Jag valde att vara en aktiv och närvarande förälder. Men vad har mina barn för nytta av det om jag ändå inte orkar göra något? Om jag hela tiden är trött och omotiverad. Inte orkar göra några utflykter, och behöver sova minst en timme varje dag för att orka med. Så hur mycket jag än lurar mig själv så är det inte ett aktivt och närvarande föräldraskap. Jag hade glömt bort, tappat mig själv. Jag behövde en rejäl omskakning i mitt liv för att ta tag i mig själva. Komma tillbaka till tanken att jag själv skapar min lycka. Att jag behöver centrera mig själv igen. Göra de saker som jag mår bra av. Med barnen försvann allt, varje dag som gick gjorde mig tröttare och mindre och mindre mig.

Det också var en välbehövlig omställning. Barnen har fått mig att fundera, justera och designa min mentala miljö, men också fått mig att tappa andra saker. Vi behöver allt. Både ta hand om oss själva, samtidigt som vi tar hand om barnen. Jag brukar säga att jag behövde tre barn, det var först då jag var tvungen att lära mig be om hjälp. Två barn klarade jag själv, men tre… nej, det vart för mycket.

Varje omställning har fört med sig saker som jag har behövt, tankar som jag behövt tänka igenom, har gjort mig till den jag är. Och nu har turen kommit till att ta tillbaka mitt liv. Du vet det där du hade innan du fick barn och låste in dig helt i familjelivets bubbla. Kan man verkligen inte leva ett liv som en kärnfamilj och samtidigt få ha ett eget liv vid sidan om? Jag tror och hoppas att jag en dag kommer dit utan att behöva dela på kärnfamiljen. Med små steg, att sova borta någon natt här och där, att gå de där kurserna som jag vill för mig, att skriva in mig på ett läger bara för att det skulle ge mig så otroligt mycket. För att inte tala om att omge mig med personer som faktiskt är mina vänner. Vi prioriterar familjen när vi kommer till det läget (med all rätt), men i många fall förlorar vi också våra vänner. Det är inte rätt.

Läste i en bok, tror det var lyckans verktyg, om sociala relationer och att ensamstående faktiskt har ett bättre socialt liv. De behöver helt enkelt det för att orka med livet som ensamstående. Den sociala supporten alltså! Det behöver du också! Du behöver vänner som fyller dig med energi, lyssnar på dig och delar dina stunder (med och utan barn).

Jag har inte kommit dit ännu, men nu är det dags att ta tillbaka mitt liv. Jag behöver min egentid, jag behöver min natur, mitt vatten och min utveckling. För att inte tala om MINA vänner. Att bara sitta och snacka strunt helt utan barn i några timmar.

Med det vill jag också säga att du måste hitta tillbaka in i dig själv. Inte hitta energi utifrån, utan inifrån. Hitta din centra, din kroppsliga balans, din “peace of mind” det är där du har din lycka. Inuti dig själv.

Jag återkommer med min process. Men jag har återigen börjat om. Med dagliga promenader, med min musik, med min mentala bild av mig själv, med mina övningar, med min träning, med min lycka.

To know and not to do is not to know (källa: dynamic living seminare, Skip Ross)

Ibland måste man ta en paus

Hej på dig,

Jag sitter här och känner att min hjärna börjar vakna igen. Det fick mig att reflektera.

Jag är som mest kreativ när jag gör andra saker. Så semester det finns inte i mitt liv, det är nämligen då hjärnan är som mest aktiv, kreativ och hittar på massa nya ideér. Sen kommer livet ikapp och energin slutar bubbla och mina tankar stannar av, jag känner att jag inte orkar riktigt. En sådan period har det verkligen varit denna vår. Allt har ställts på sin kant och alla saker som tidigare fyllde mig med energi togs bort i princip över en natt, och att vända det tog ett tag. Nu är jag på väg upp igen och känner att sommaren gärna får komma.

Ibland måste man ta en paus är min titel, så när tog du en paus senast?

Jag har under det senaste börjat med olika typer av pauser, här är några:

  • digital detox, allt från några timmar till över ett dygn. Där jag lämnar all teknik, inklusive telefonen.
  • Morgonpromenader, för att starta med energi och påfyllning av tålamod och avslutas med ett dopp i sjön.
  • Träning, inklusive micropauser, där jag tar ett avbrott i dagen och gör mitt träningsprogram (för er som inte följt mig innan så har jag en rygg som inte riktigt vill vara med, så träningen är kort och lätt).
  • Meditation, det senaste påfundet är att ligga och andas 40 minuter innan jag går upp på morgonen. Allt för att förändra den neurala aktiviteten i hjärnan till mer tystnad.

Sen har jag ställt om mina lunchpromenader till telefonsamtal, möten över digitala kanaler och en del fysiska träffar med människor som fyller mig med energi. Det är också en paus, att strunta i alla måsten för en stund och bara njuta av någons sällskap, även om alla kramar denna vår har uteblivit (undantaget familjen). Det är nog det jag saknar mest, alla kramar! Jag har så många underbara personer i min omgivning som ger mig så mycket energi och glädje, men kramarna är det jag saknar som mest. Läste någonstans att vi behöver massor med kramar varje dag för att må bra, har för mig typ åtta stycken från olika personer i minst 20 sekunder/kram, men kan komma ihåg fel. Det belyser dock behovet vi människor har av att kramas. För att inte tala om alla andra fördelar med människor. Gemenskap, grupptillhörighet, tillit med mera.

Man kan också ta mindre pauser:

  • att skatta
  • att le
  • att ta ett djupt andetag
  • att njuta av stunden

Har du fler saker du vill skriva på listan, det finns garanterat.

 

Hur viktiga är pauserna i ditt liv? För mig är de jätteviktiga. Både de pauser jag har med mig själv dagligen, med andra ofta och i stunden där jag är just nu.

 

Ågelsjöns naturreservat

Hej på dig!

Kul att just du läser detta. I morse lyssnade jag på en livesändning av linkedinpodden live. Gillar du poddar? Lyssna då in dessa två stjärnor, hurusom så tog jag med mig en sak: dela det som är roligt. De pratade alltså content. Jag fastnade väldigt mycket för det här, just för att det inte ska kännas som en belastning. Sen är det ju så här att denna vår har varit konstig och väldigt låg i energi, men det är först när man når botten man kan skjuta ifrån med en ofantlig kraft. Vilket jag verkligen börjar känna att jag gör, mer om det i ett helt annat inlägg.

Varför berättar jag då det här för dig? Jo, för att en sak som jag verkligen mår bra av är att vistas ute i naturen. Jag hade redan innan påbörjat att dela våra utflykter. Dels för att det är ett helt projekt att göra utflykter med tre barn, dels för att det finns så otroligt många fina ställen där ute. Så det kommer bli en blandad reseguide, how to guide och en anledning för mig att ta med mig kameran och fota (vilket är ytterligare en sak jag mår bra av).

Så idag var jag bara passagerare! Ha, det trodde jag aldrig att det skulle fingera för ett år sedan. Jag har inte lyft många fingrar för att varken packa, planera eller komma iväg. Det är ju trots allt min enda semestervecka :).  Nej vars, självklart har jag gjort lite här och där. Dock ingen stor insats. Maten för mig blev makrill och romansallad, medan de andra fick pastasallad. Ibland önskar jag att vi “konstiga” personer kunde hitta enkel snabbmat att bara köpa. Men nej, äter man inte mjölk, ägg eller vete så är det lite knapert med den saken. Så man får ta vad som fungerar.

Ågelsjön ligger en liten bit utanför Norrköping och är ett naturreservat. Promenaden om man går runt sjön är en mil, men vi valde att bara gå sagostigen idag, för att istället avsluta med ett bad för de kortbenta individerna.

Nedan finner du en del bilder från dagens utflykt, hoppas att de ska inspirera till ett besök.

Mitt sparande urholkas – av mig

Hej!

Om du följer mig på shareville så har du nog noterat att flertalet av mina innehav har sålts ut. Jag kommer i detta inlägg att berätta varför.

Under flertalet år har vi sparat undan som minst 10 000 kronor varje månad, för att sedan flytta investerat kapital från börsen och in i mitt bolag. Bolaget har av olika anledningar fått behålla de intäckter som har kommit in med få undantag. Vid sidan om har jag fått in en begränsad lön som gått raka vägen in i den portfölj som är kopplad till shareville – min långsiktiga portfölj.

I och med husköp, renovering, trötthet och allmänt kaos i livet har flera pusselbitar tappats bort. Med våren har vi tagit tag i att få upp allt på banan igen, lagt renoveringen halvt på is tills vidare och fokuserat på att komma tillbaka till en struktur där vi kan leva. Med det har också kommit att jag för första gången på 10år tagit en deltidsanställning för att bygga upp vårat sparkapital igen. Men innan den lönen kommer in så behöver saker och ting betalas. Delar av orsaken är corona, andra har mer privata inslag. Hursom så har jag tvingats att ta ut pengar från mitt sparkapital för att täcka våra utgifter.

Vet du? Jag är faktiskt ganska nöjd över att jag mår skit över det här. Det innebär att jag har fått en god relation med mina pengar. För det gör ont att ta ut pengar. De har liksom blivit lite av mina bäbisar, mina pengar. Att då behöva sälja av, det är sjukt jobbigt. Och den insikten, men också beslutsamheten att bygga upp mitt sparkapital igen, gör mig stark. Jag har byggt en relation med mina pengar som gör att jag inte vill köpa upp allt. Jag är sjukt stolt och det här är bara början. Ni som läst tidigare inlägg vet att vi är en familj på fem personer och lever på en inkomst med en budgetomslutning på 25000 kronor om man bortser från barnspar. Jag är så stolt över mig själv, jag är inte framme än, men jag känner mig ändå sjukt stolt över vad jag har åstadkommit de senaste åren. Min lösning är hursom att ta en anställning (utöver företaget) under ett par månader för att återigen kunna spara 10 000 kr varje månad. Det är om man räknar baklänges alldeles för lite för att nå mitt mål att ha 100 000 kronor på mitt utdelningskonto innan 2020 års slut. Men det kommer bidra en hel del.

Det finns också en helt annan aspekt av att ha ett jobb. Jag har de senaste 10 åren kämpat med mig själv, med paketering, med marknasdföring, med nätverkande, med allt som är kopplat till att starta och driva ett företag. Det har för mig varit en mental kamp, där mycket energi har runnit ut i tomma intet. Uppe på det ska du räkna tre barn, där den äldsta idag är nio, och ett renoveringsprojekt. Så ytterligare en anledning till att ta en anställning är att få jobba med något förutbestämt, som är fysiskt krävande men låter min hjärna vila från all press, stress och osäkerhet för några månader. Det blir min semester. Jag ska plugga in en bra podd, jobba i min ensamhet, lämna jobbet och njuta av sommaren med familjen. Den perfekta kombon.

Jag har tre poddar som står på listan idag men kommer garanterat fylla på med flera: entreprenörsdriv, linkedin-podden och kvalitetsaktiepodden. Det kommer tanka mig med kunskap, energi och en himla start på en fantastiskt höst.

Så även om det gör sjukt ont att sälja mina aktier, så känns det bra att veta hur långt jag har kommit. Det är först när man når botten som man kan skjuta ifrån för att bryta ytan med en faslig kraft. För uppåt det ska jag.

Fundera på hur din relation med dina pengar ser ut? Gör det ont när du säljer? Eller nallar du lite nu och då?