fbpx

Kategori: Självledarskap

Publicerat

En dörr stängs en annan öppnas…

Så heter en av de övningar som ämnar jobba med optimism.

Optimism för vissa handlar om att blint lita på saker, eller att man är naiv. Hursom är den vetenskapliga definitionen något annorlunda. Det här är en definition från cambridge:

the quality of being full of hope and emphasizing the good parts of a situation, or a belief that something good will happen.

Kanske kan man om man vill läsa in en del toner av naivitet i den om man vill. Men främst handlar den om att vara hoppfull och leta efter det bra, i det negativa. I alla fall enligt mig.

När jag skrev min b-uppsats skrev jag den om Carol Ryff och hennes forskningskarriär. Däribland snubblade jag också över några av de artiklar som hon var engagerad i gällande biologiska markörer och lycka (psykologiskt välbefinnande). Den studie som jag tänker på adresserade att de fann att de som var mer optimistiska också åt större mängd grönsaker. Så vad innebär det? Jag vet inte, men kanske att optimism är kopplat till ett större intresse för helhetshälsa. Eller att de som lärt sig äta mer grönsaker har lättare att känna optimism.

Hursom så är optimism en av de faktorer som bidrar till välbefinnande. Det fina med optimism är att du kan lära dig den. Genom något som kallas lärd optimism (learned optimism), där vi helt enkelt reflekterar över vad som blev bättre för att någonting inte hände.

Har du någon gång känt att något som blev helt fel, ändå vände sig och blev ännu bättre än du från början tänkt?

Hur kan du göra för att leta efter det bra som ska ske efter att du haft ett nederlag?

 

Publicerat

HTML-kod, matte och annat jag idag undviker

För länge sedan satt jag med diverse saker som jag då tyckte var roligt. Som att koda hemsidor, vi pratar då tidigt 00-tal.  Under samma period älskade jag matte. Det var ett språk som jag verkligen fann intressant, vilket syntes i mina muntliga prov men inte mina skriftliga. Någonstans här föddes min tro på att jag är usel på skriftliga prov. Vilket sedan följde mig genom större delen av skolgången. I mitt förra inlägg grottar jag ner mig mer på det temat. Temat för detta inlägg är just saker som vi borde sluta med för att vi är bra på de, men de tar energi av oss.

För det var det som hände när jag på gymnasiet mer eller mindre gick in i väggen för att det vart för mycket av de sakerna som jag “tyckte var roligt”, men som tog för mycket av min energi. Så jag valde i samråd med olika personer att läsa in gymnasiet på fyra år och blanda upp mina studier med estetiska inslag.

Där och då fick jag personligen lära mig skillnaden mellan det jag sedan ska kalla styrkor och inlärda beteenden. Jag är ganska bra på det där med både matte och koda hemsidor, men idag undviker jag det då jag inte orkar med. Det tar helt enkelt för mycket av min energi. Det är ett inlärt beteende, något som jag är bra på (relativt sett) och som inte ger energi. På den andra sidan skalan har vi våra styrkor. Det är saker som vi inte nödvändigtvis är bra på (än) men som vi eftersom vi får energi av det lär oss väldigt snabbt. På det sättet blir vi också fort bra på det och vi får en positiv feedback-loop.

När jag jobbar med ledare i coachning är det här en viktig sak att få ledaren att känna skillnad på. (Det gäller förövrigt även mot våra små älskade barn.) För om vi ska leda styrkebaserat är det viktigt att vi låter våra medarbetare använda sina styrkor, dvs det de får energi av, och inte uppmuntra invanda beteenden, eftersom det tar energi och på det sättet dränerar personen.

Vilka beteenden/saker gör du som tar energi, även fast det ger ett gott resultat? Och vilka saker tycker du om att göra och lär dig fort av?

När jag skriver det här sitter jag och programmerar min hemsida. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att använda html-kod för att få texten snygg. Kunskapen finns där men inte viljan att använda den. Ibland, och bara ibland!, måste vi göra saker som vi inte får energi av. Medvetenhet är nyckeln.

Publicerat

You´re such a supermum!

Den kommentaren fick jag av en kurskamrat på min magisterutbildning. Jag har aldrig känt mig som någon superförälder, eller som annorlunda än alla andra.

Jag har bara gjort andra val. Om du skulle fråga mig så är det inga val jag skulle uppmuntra att andra gjorde. Det är dock en del av vem jag är och hur jag fungerar.

Vi börjar historien några år tidigare. Närmare bestämt 2011 när jag påbörjade mina studier. Upprop var en vecka födseln av min äldsta. Första månaden var jag hemma från studierna, sedan pluggade jag heltid. Sambon var i början hemma med den lilla medan jag var på föreläsningar, eller så satt hon i sjal och guppade upp och ner under mina föreläsningar. Det här, mina vänner, är vad jag skulle kalla normalt. För varför skulle inte jag kunna plugga heltid med en liten bebis? Ha, svaret på den frågan är utanför min referensram. Klart jag kan! Så det gjorde jag, helt enkelt, bara så där.

Enda kursen som jag upplevde som jobbigt var en experimentskurs där jag var tvungen att lägga in bundna tider, under första trimestern med mitt andra barn. Så hormoner, gravidkänningar, heltids platsbundna studier och en projektgrupp som var allt annat än energigivande. Tre år, och en kurs som jag “inte klarade” av.

Fast det är ju just det. Under en period hade vi en inneboende, från min klass. En dag pratade vi studier och jag var lite upprörd över att aldrig få mer än godkänt på mina tentor. Hon svarade någonting i stil med: Du har ett barn, lagar all mat från grunden, håller huset kliniskt och städat och du förväntar dig att ha tid att lägga på att få VG också???

Jag förstod inte vad hon menade… Efter någon vecka trillade polletten ner. Ja jo, jag kanske faktiskt gjorde en hel del. Jag valde att prioritera bort städningen, för att själv kunna andas lite. Oj, jag har visst glömt att säga att mina sambo i bästa fall under denna period veckopendlade till Norge. Så i praktiken var jag ensamstående, med ett barn och heltidsstudier. Vem skulle inte gå under av den belastningen? Som sagt, jag skulle inte råda andra att göra min resa, även om jag absolut tycker att man ska kunna kräva att ha båda sakerna samtidigt.

Efter tre års heltidsstudier (bitvis 150%) var det dags att lägga fram min c-uppsats. Med två barn, varav en som var mindre än två månader. Eh, det är väl lätt? Så ytterligare en sån där sak som jag bara gör, utan att tänka på begränsningar eller andra saker. Efter det valde jag dessutom att läsa till en magister innan vi återigen flyttade hem till Linköping. Så i det läget hade jag två barn (en på förskolan och en med mig till universitet och en sambo som under veckorna var i Norge). Jag har fått kommentaren: jag blir trött bara av att höra din historia. Det var också under min magister som jag fick kommentaren som har blivit titeln på detta inlägg. Men jag har aldrig känt mig som super. Det har bara varit naturligt.

Vi fortsätter historien och vi flyttar hem till Linköping. Eftersom vi bodde i ett temporärt boende valde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen, och plugga halvtid. HA! hur dum får man bli? Skämt åsido. Det var jobbigt, den äldsta var i detta läge tre och börjat skapa sig en känsla av att hävda sin självständighet. Den minsta var åtta månader när vi flyttade hem och växte då följaktligen under våren. Så dagarna såg ut ungefär så här:

  • upp och äta frukost
  • Släpa ut alla barn (öppna förskolan mestadels), vi bodde på tredje vången utan hiss, och insatsen till barnvagn, barn och kläder. För att inte tala om all mat (det kommer ett helt eget inlägg om hur det var att bo fyra personer på 30 kvm under ett halvårstid utan ugn).
  • Äta medhavd lunch ute/på öppna förskolan
  • Hitta på något för att barnen inte ska gå i taket på eftermiddagen
  • Kvällsmat och bokläsning/nattning
  • Sedan var det dags för mig sätta mig med mina studier.

Det var så här i efterhand en påfrestande termin, det tänker jag vidhålla. Klarade jag det? Ja, det gjorde jag. Skulle jag rekommendera något att göra samma sak? Nej.

Livet går vidare och vi väntar tredje barnet, här och nu bestämmer vi att sambon minsann får hitta ett jobb i Sverige. För jag kommer inte klara livet med tre barn och en veckopendlande sambo. Det förstod jag redan då. Så sagt och gjort. Flytt till större, nya familjerutiner, nytt barn och vad gör jag då?

Jo, då bestämmer jag att en bebis inte ska få hindra mig denna gång heller. Så jag åker på mina nätverksträffar varje torsdagsmorgon. Sen kommer sambon förbi med barnet när han åkte till jobbet. Så jag fick jobba.  Vid denna punkt gjorde jag mestadels företagsinsatser, men pluggade också lite vid sidan om. Det tredje barnet var sålunda med mig på det som då var mitt kontor från en månads ålder. Mesta delen av dagarna jobbade jag hemifrån, dock.

Så den som säger att det inte går, ja, den har fel. Sen är det ingenting jag skulle rekommendera att man gjorde. Då det har tagit ut sin rätt med åren.

Hösten 2018 kom jag in på en kurs, och eftersom jag alltid pluggat med barn så hör jag av mig till den som är kursansvarig och frågar hur denne ställer sig att ta med lillgossen. “Ingen bra idé då vi kommer jobba mycket med gruppen och barnet kommer ta fokus från resten av gruppen”. Jag accepterade med inre protester och löste problemet. Efter det har jag gjort mig mer och mer självständig, med mer och mer tid “utan barn” i mina aktiviteter. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går om du vill, men du ska vara medveten om vad du säger ja respektive nej till när du gör dina val.

För det är så att du genom att säga ja till en sak också säger nej till andra saker du kunde haft istället. Var noga med vad du säger ja till, varför du säger ja och vad det i det långa loppet kommer ge dig. Vissa saker är värt att säga ja till, andra inte. Det är bara du som vet vad som är värt för dig och inte.

Och vet du, du är så mycket klokare än mig och du är en supermum! Det är vi alla. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar och verktyg vi har i stunden. Jag har fått prioritera bort min inre hälsa för att kunna hålla på som jag gjort, jag har också fått prioritera bort diverse saker jag egentligen mår bra av (så som städning och delvis även viss struktur och regler).

All kärlek till dig som förälder! Du är bra som du är och du gör verkligen ett fantastiskt jobb!

Publicerat

Har du någon gång känt dig dålig i någon sällskap?

Det har jag… Jag har en väldigt klar bild av en sådan situation och person. Som när jag bara tänker på hen får mig att känna mig värdelös. Jag har nu flera år senare kommit så långt i min egen process att jag börjar kunna se hen som ett bevis för vem jag är på väg att bli.
För om jag står här i början på min resa och jämför mig med någon som är nästan 40 år före mig. Hur ska jag någonsin kunna hinna med allt det??? Det är ju helt omöjligt, ändå så känner jag mig dålig av att inte ha lyckats lika bra. Det här hände mig ganska ofta.

Så jag var tvungen att bryta ner känslan och byta ut tankarna mot sådana som passar mig bättre. För genom att känna dig underlägsen skapar du negativa känslor, dessa negativa känslor skiftar din hjärnaktivitet och hindrar dig från att se möjligheter. Man ser bara delar och man låser in sig i sina tankar.
Medan vi om vi har positiva känslor öppnar upp hjärnan och ser både möligheter och hela bilden. Vill du läsa mer om den teorin kan du söka på “broaden and build-teorin”. För det är ju så att vi inte kan ha båda positiva och negativa känslor samtidigt.

Så hur gör man för att ändra? Min personliga erfarenhet säger att det är svårt, kräver hårt arbete, reflektion och uthållighet. Och att det helt klart är värt det. Nedan följer en förenklad punktlista som kan hjälpa dig att indentifiera och byta ut gamla tankemönster.

    1. Börja med att bara tänka. Kommer du på någon som fått dig att känna dig dålig? Specificera så mycket du kan. När hände det? Vad hände? Hur kände/tänkte du?
    2. Fortsätt med att specificera vad (exakt) det var hos personen som du kände dig påverkad av. Var det ett beteende, en kommentar, en framgång, en titel, eller något annat?
    3. Vad är det som hindrar dig från att ha just det som du kände dig påverkad av? Är det erfarenhet? Ålder? Pengar? Utbildning? Drömmar? Uthållighet? Nätverk? Annat? I de allra flesta fall är det väldigt lite som skiljer dig från de som har kommit längre än dig. Genom att fundera igenom vad som hindrat dig, kommer du ofta komma fram till saker som du själv inte sett eller förstått tidigare.
    4. Nu kommer vi till att omprogrammera hjärnan och få den att tänka det som vi vill ska hända. De första gångerna kan det vara lite klurigt och du kommer genom att göra denna process många gånger få det lättare, eftersom hjärnan bygger nervkopplingar så att det blir lättare för varje gång.
      Vad skulle du vilja känna när du tänker på den här personen? Det är bara att bestämma vilken positiv känsla som helst: tacksamhet, glädje för den skull, entusiasm, inspiration eller något helt annat. (När jag känner denna värdelöshet så vänder jag på känslan och känner tacksamhet – de har ju banat väg för att jag ska lyckas!).
    5. Nu är det bara att mängdträna – varje gång du känner dig underlägsen eller på annat sätt nedvärderad av andras beteenden – öva! Specificera, var konkret och byt ut känslan till en som ger dig kraft. Låt den positiva känslan gå rakt in i ditt hjärta och fylla dig med kraft, energi, och uthållighet.

Det krävs massor av dig för att ändra dina tankar, invanda mönster och i många fall även djupt rotade värderingar. Allt som du har varit med om upp till idag har påverkat dig, gjort att du ser dig den person du är och gjort så att du tolkar olika saker på olika sätt.

Jag kommer ihåg de många gånger jag har varit på seminarier med högst framstående personer som talat och säger att alla kan. För det är ju så lätt att säga! Pyttsan. Jag har över helger blivit så tömd på energi och varit så ledsen när jag åker hem, eftersom jag själv inte kan, klarar av eller har vad som krävs. Så många gånger har min hjärna nedvärderat mig baserat på andras framgång. Det tar energi och djupt inom mig så har min erfarenheter byggt upp en föreställning om att jag inte kan. Nu många år senare har jag hittat verktyg och metoder för att komma åt mina omedvetna blockeringar. En resa som inte varit någon dans på rosor och det är långt kvar innan jag och mina inre röster kommer spela helt på samma våglängd. En liten bit i taget, och se tillbaka på vart du var för ett år sedan, fem år sedan eller tio år sedan. För så sjukt mycket du har gjort! Se det och njut av din process – den som kallas livet!

Publicerat

Det här med sopor…

Under 2019 hade jag som mål att halvera vår mängd med sopor. Ingångsläget var sju påsar i veckan vilket då skulle bli fyra. För att nå mitt mål satte jag upp en strategi. Att sonen skulle bli blöjfri, att minska på förpackningsmaterial och att tänka strategiskt i inköp var några av de punkterna som stod med.

Innan detta så sorterade vi redan ut allt matavfall, dels i kommunens kompostering, dels i egen kompostering och bokashi. Samt att vi källsorterade alla övriga material, dvs vi var väl medvetna och mängden sopor var bara ytterligare ett steg i processen.

När vi sedan flyttade till  Motala förändrades saker kan man säga. Vi flyttade från att ha ett kärl till att få så kallade  två stycken fyrfackskärl. Omuntert om man skulle frågat mig där och då. Tyckte det var helt onödigt och vart dessutom mer att förvara. Jaja, det var väl kanske ganska bra ändå. Men där och då kände jag inte riktigt det här engagemanget.

Så för några dagar sedan kom jag att prata med en som jobbar med just avfallshanteringen här i stan om just detta. Han berättade då för mig att den totala mängden “hushållsavfall” har minskat sedan man införde fyrfackssystemet. Så jag började fundera lite. Hur kommer det sig att man ser så stor skillnad? Är det enkelheten, kanske? Jag tror det. I och med att man får hela källsorteringsbredden på tomten så slipper man ju åka med det till en återvinningsstation, men blir dessutom mer medveten om de olika delarna. Sen måste jag ju också säga att det med dessa tunnor kom både en lamp/el låda och en “påse” där man direkt kan sortera i. Själva använder vi inte påsen, eftersom vi har ett eget system från IKEA. Det jag tror är att de som tidigare inte sorterat gör det för att det blir enkelt när man får den där påsen. Att man dessutom får sortera ut batterier, lampor och el bidrar ju också till att de i större utsträckning hamnar på rätt ställe och kan materialåtervinnas.

I en plockanalys ett år efter införande såg man att det var 30% mer förpackningar och tidningar (som gick till materialåtervinning), hela 81% av matavfallet (hos villor) hamnade i gröna påsen och endast 0,9% av avfallet var felsorterat (i villa). Detta är en ökning från tidigare system där nästan två tredjedelar var felsorterat. Så jag får baserat på data ändra min åsikt och tycka att fyrfacksystemet är en bra sak, då det möjliggör för de som inte “orkar” sortera att göra det ändå eftersom tröskeln blir lägre.

Min personliga åsikt är ändå att vi måste minska avfall som kommer med hem. För ju mindre sopor som kommer med hem, desto mindre behöver vi slänga i slutändan. Så även om materialåtervinning är ett sätt att lösa effekterna av problemet, tror jag att vi måste lyfta det underliggande problemet till ytan. VI behöver fundera på vilka förpackningar som är nödvändiga och vilka vi använder bara av vana. Jag tror också att vi måste jobba mer med leverantörerna, för att minska förpackningsmaterialet i alla led. För mat är ju en sådan sak som vi måste köpa, men kan vara medvetna. En stor förpackning är inte alltid förknippat med mindre förpackningsmaterial, men i många fall är det så.

För egen del köper vi köttlådor (med opackat kött), vi köper nästan bara storpack och använder hela grönsaken (det får bli ett helt eget inlägg en annan dag). Förutom att minska svinn som kommer med hem är ju mina siffror lite dopade eftersom vi komposterar stor del av maten själva.

Idag slänger vi per vecka: 1 påse hushållsavfall, 1 påse mjukplats, 1 grön påse. Samt att vi har en del förpackningar. Men så här sett utifrån detta inlägg känner jag mig ganska nöjd med de siffrorna i en familj på fem personer och hyfsat mycket matsvinn från tre barn. Kom också ihåg att jag i början på 2019 hade sju(!) påsar med hushållsavfall i veckan. Idag skulle jag likställa det med två, eftersom vi då slängde även mjukplast i hushållssoporna.

Ibland är det bra att se sig själv i backspegeln. Vad gör du för bra saker idag som du inte gjorde för ett år sedan? Ge dig själv en stor klapp på axeln, för du är riktigt bra! Tillsammans gör vi skillnad – vilken skillnad vill du göra?

Publicerat

Hållbarhet – vad är det för mig?

Här om veckan blev jag intaggad i ett inlägg på linkedIn. Temat: hållbarhet och mer specifikt hållbar klädkonsumption. Där och då insåg jag en sak. Hållbarhet är inte någon som jag specifikt valt att jobba med utan något som blivit ett resultat av det liv jag har valt att leva.

Så vad menar jag med det?

Jo, jag har alltid varit intresserad av kretslopp, ekosystem och att leva i ett med naturen. Det har varit en kärna som jag definitivt inte hade så fina ord på då.

Egentligen började allt detta när jag som kaxig sexåring var lite för manlig för min stereotypiska tillhörighet. Jag kan ju säga att tjejer är ganska svåra att umgås med när man själv inte riktigt är som dem. Så jag har hittat genvägar, men generellt inte haft mer än någon enstaka vän, som i sin tur haft vänner. Vilket också lett till att jag i princip alltid varit ensam med folk omkring mig.

I denna process har jag fått med mig tankar om hur världen fungerar, vad jag behövt för att hantera allt det här och på ett sätt gått in i en destruktivitet där jag ovillkorligt hjälpt andra för att slippa tänka på hur jag själv mår. Det var dock inte förrän jag mycket senare började odla egna grönsaker som jag på ett djupare plan fick den andliga förståelsen av det jag lärde mig under resan.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag började skapa tilltro i horoskop. VI fick en bibel i skolan som följde mig under flera år med daglig vägledning, och senare fick också nalle puhs dag och tanke bok fylla den funktionen. Jag hade med detta skapat mig en större samhörighet med världen, universum, kalla det vad du vill. Men där och då hade jag sålt min själv till något större än mig själv. Det var också här tankarna om att vi “måste lämna allt bättre än när du började” började ta form. Det har kommit att bli min definition av hållbarhet.

Hållbart är det när vi ger mer tillbaka än vad vi tog från början.

Så för mig handlar hållbarhet väldigt mycket om medvetna val. Att förstå den matematiska ekvationen i plus och minus. Det handlar för mig inte om att vara perfekt, utan att välja utifrån den fakta vi har idag. Hur kan jag ge mer tillbaka än vad jag tar? Sen ska jag medge att jag inte på alla punkter i mitt liv ger mer tillbaka till jorden än vad jag tar. Ett exempel är bilen, hur ska jag kunna ge tillbaka lika mycket som jag tar, av olja, material och arbetstid? Det blir ju en förlustaffär (i matematiska termer) oavsett hur jag ser det. Men det jag kan göra är medvetna val av hur mycket jag ska använda den. Vi är en familj på fem personer och en bil. Jag är den som tycker om pendling så jag får göra det.

Vilket för mig tillbaka till mitt resonemang i början. Jag har inte valt hållbarhet, hållbarhet har valt mig. Jag älskar att åka kollektivt! Så, jag gör det mer än gärna i de fall det går och är lämpligt. Sen finns det vissa begränsningar tyvärr. Mina främsta exempel är när jag och tre barn själva ska åka till sommarstugan/pappa och när jag jobbar kväll. VI börjar med stugan, för att komma till stugan med kollektivtrafik (sen bussen togs bort) får jag åka med pendeln till en station, för att därifrån åka närtrafik (som jag får betala extra för), plus att jag måste ha med mig tre barnstolar. Det är inte särskilt hållbart på andra sätt än för miljön, vilket innebär att vi tyvärr åker bil – det är både billigare och smidigare.

Den andra är när jag jobbar kväll. Om jag åker bil de fyra milen jag har tilljobbet kommer jag hem nästan två timmar tidigare än om jag åker kollektivt. SÅ jag får välja att ta bil och komma hem 21.30 eller åka buss och komma hem 23.30. När man ska upp senast kl sex på morgonen känns det mer hållbart för mig som individ att åka bil även om det är ett avkall på miljön.

Sen måste jag lägga till att jag åker kollektivt så ofta och mycket det går när jag åker själv. Tyvärr är det nästan samma kostnad att åka kollektivt som bil, och dyrare om jag har alla barn med mig. Nu ska jag dessutom betala för två barn plus mig själv och då kostar det ännu mer.

Detta leder mig in på ekonomisk hållbarhet. För mig har det aldrig varit medvetet att vara och jobba med detta ämne, men på grund av begränsad inkomst så har det blivit lite av ett måste. Plus att jag avskyr att handla mer än nödvändigt, så man kan ju tycka att internet borde gett mig en lust att handla? Men, nej! Det finns ändå inte så mycket som jag varken vill ha eller känner för att lägga pengar på. Jag har hela tiden älskat att få kläder av andra, då kan jag ta vad jag vill ha och med det också i lugn och r bestämma vad jag tycker om.

När jag fick i uppgift att skriva en drömlista över vad jag ville ha i mitt liv så kom det upp ett par saker som speglar väldigt mycket av hur jag tänker.

  1. Jag vill ha tid och ork att sy mina egna kläder och göra mina egna smycken.
  2. Jag vill ha en stabil ekonomi och kunna köpa vad jag vill när jag vill för att jag vill.

Med betoning på vill. Bara för att man kan är det inte säkert att man vill. Dessa båda har i allra högsta grad med den ekonomiska hållbarheten att göra. Det tar både tid och energi att göra egna kläder! Vilket ger att det kommer bli få, men bara de jag vill ha. Det andra handlar mycket om att inte behöva väga varje krona. Att kunna köpa det jag villhöver. Så som det ser ut idag lever vi fem personer på en matbudget på 5000 kronor, det är 1000 kronor per person i MÅNADEN! Hur mycket lägger du på mat i månaden? Kan ju säga att vi fick oceaner att pengar till mat när blöjorna försvann. Sen av snålhet så har jag kört med tygblöjor majoriteten av barnen, men ändå valt plast på natt och när vi ska bort. Det här är också tätt kopplat till min fysiska ork, ju mer energi jag hade desto mer tyg användes.

Fundera ett slag på vad du skulle göra annorlunda om du hade mer ork?

På tal om mer ork, så kommer nästa hållbarhetsaspekt in; den sociala hållbarheten. Jag har inte valt att vara socialt hållbar i mig själv. Jag gick i princip in i väggen, när jag var 18! Det var där och då ett måste att må bra i mig själv, att fokusera på att kunna umgås med mig själv på ett djupare plan. Att kunna vara bekväm i tystnaden. Sen kom jag in i mental träning, yoga och sen vidare in i meditationen. Eller ja, egentligen hade jag haft meditationen i flera år vid den punkten i och med min dykning. Men mer fokuserad meditation. Sen hade jag alltid haft skogen, vattnet och naturen som en nära kärlek i mitt liv. Jag minns tillfällen när jag inte ville vara hemma och tog mina cigg och gick ut i skogen och satte mig på en stock. Bara för att få vara.

Så vart hämtar du din ork?

Du behöver den för att kunna göra hållbara val, för de är lite mer obekväma än alla färdiga lösningar. Tar lite mer tid och definitivt mer energi. Jag har inte valt hållbarhet, det har varit ett måste för mig av olika anledningar.

När jag, för 10 år sedan, var där pratade man inte hållbarhet så som vi gör idag. Hållbarhet “fanns inte”. Idag jobbar vi med det på så många olika plan – utan att faktiskt se till problemet (det kommer ett annat inlägg om detta framöver). Vi gör massa små quick-fixes som vi hoppas ska lösa alla problem utan att ens se problemet. Det blir min utmaning till dig! Att svara på frågan: vad är egentligen problemet?

Ett tips, formulera som du vill och ställ dig sedan frågan “varför är detta ett problem” fem gånger. Då kanske du börjar komma nära nog till vad problemet egentligen är

VARFÖR ÄR DETTA ETT PROBLEM?

Nyfiken på mer? följ mig på instagram eller facebook så kommer jag inom kort lägga upp lite tankar om minimalism, compact living och närliggande begrepp genom min boenderesa.

 

Publicerat

Att ta tillbaka ett liv.

Jag har precis avslutat läsningen av boken “den ädla konsten of not giving a f*uck”. En present från en person som såg att jag behövde den, och visst gjorde jag det. Behövde den alltså.

Inte för att jag inte redan vet det som står i den, utan för att den påminde mig om detta “to know and not to do is not to know” (översatt “att veta men inte göra är inte att veta”). För hur mycket jag än vet att jag behöver ha ett mål större än mig själv, bara börja, eller att det bara är jag som kan skapa min egen lycka, så har jag inte gjort det. Hur mycket kunskap vi än har så är den värdelös om vi inte också agerar på den.

Detta kopplar självklart till titeln: att ta tillbaka ett liv. För hur mycket jag än har vetat dessa saker har jag begränsat mig själv, gett ursäkter till att inte göra det jag borde göra, tillåtit mig själv att låsas in. Visst tre barn senare har jag fått göra mina val. Jag valde att vara en aktiv och närvarande förälder. Men vad har mina barn för nytta av det om jag ändå inte orkar göra något? Om jag hela tiden är trött och omotiverad. Inte orkar göra några utflykter, och behöver sova minst en timme varje dag för att orka med. Så hur mycket jag än lurar mig själv så är det inte ett aktivt och närvarande föräldraskap. Jag hade glömt bort, tappat mig själv. Jag behövde en rejäl omskakning i mitt liv för att ta tag i mig själva. Komma tillbaka till tanken att jag själv skapar min lycka. Att jag behöver centrera mig själv igen. Göra de saker som jag mår bra av. Med barnen försvann allt, varje dag som gick gjorde mig tröttare och mindre och mindre mig.

Det också var en välbehövlig omställning. Barnen har fått mig att fundera, justera och designa min mentala miljö, men också fått mig att tappa andra saker. Vi behöver allt. Både ta hand om oss själva, samtidigt som vi tar hand om barnen. Jag brukar säga att jag behövde tre barn, det var först då jag var tvungen att lära mig be om hjälp. Två barn klarade jag själv, men tre… nej, det vart för mycket.

Varje omställning har fört med sig saker som jag har behövt, tankar som jag behövt tänka igenom, har gjort mig till den jag är. Och nu har turen kommit till att ta tillbaka mitt liv. Du vet det där du hade innan du fick barn och låste in dig helt i familjelivets bubbla. Kan man verkligen inte leva ett liv som en kärnfamilj och samtidigt få ha ett eget liv vid sidan om? Jag tror och hoppas att jag en dag kommer dit utan att behöva dela på kärnfamiljen. Med små steg, att sova borta någon natt här och där, att gå de där kurserna som jag vill för mig, att skriva in mig på ett läger bara för att det skulle ge mig så otroligt mycket. För att inte tala om att omge mig med personer som faktiskt är mina vänner. Vi prioriterar familjen när vi kommer till det läget (med all rätt), men i många fall förlorar vi också våra vänner. Det är inte rätt.

Läste i en bok, tror det var lyckans verktyg, om sociala relationer och att ensamstående faktiskt har ett bättre socialt liv. De behöver helt enkelt det för att orka med livet som ensamstående. Den sociala supporten alltså! Det behöver du också! Du behöver vänner som fyller dig med energi, lyssnar på dig och delar dina stunder (med och utan barn).

Jag har inte kommit dit ännu, men nu är det dags att ta tillbaka mitt liv. Jag behöver min egentid, jag behöver min natur, mitt vatten och min utveckling. För att inte tala om MINA vänner. Att bara sitta och snacka strunt helt utan barn i några timmar.

Med det vill jag också säga att du måste hitta tillbaka in i dig själv. Inte hitta energi utifrån, utan inifrån. Hitta din centra, din kroppsliga balans, din “peace of mind” det är där du har din lycka. Inuti dig själv.

Jag återkommer med min process. Men jag har återigen börjat om. Med dagliga promenader, med min musik, med min mentala bild av mig själv, med mina övningar, med min träning, med min lycka.

To know and not to do is not to know (källa: dynamic living seminare, Skip Ross)

Publicerat

Ibland måste man ta en paus

Hej på dig,

Jag sitter här och känner att min hjärna börjar vakna igen. Det fick mig att reflektera.

Jag är som mest kreativ när jag gör andra saker. Så semester det finns inte i mitt liv, det är nämligen då hjärnan är som mest aktiv, kreativ och hittar på massa nya ideér. Sen kommer livet ikapp och energin slutar bubbla och mina tankar stannar av, jag känner att jag inte orkar riktigt. En sådan period har det verkligen varit denna vår. Allt har ställts på sin kant och alla saker som tidigare fyllde mig med energi togs bort i princip över en natt, och att vända det tog ett tag. Nu är jag på väg upp igen och känner att sommaren gärna får komma.

Ibland måste man ta en paus är min titel, så när tog du en paus senast?

Jag har under det senaste börjat med olika typer av pauser, här är några:

  • digital detox, allt från några timmar till över ett dygn. Där jag lämnar all teknik, inklusive telefonen.
  • Morgonpromenader, för att starta med energi och påfyllning av tålamod och avslutas med ett dopp i sjön.
  • Träning, inklusive micropauser, där jag tar ett avbrott i dagen och gör mitt träningsprogram (för er som inte följt mig innan så har jag en rygg som inte riktigt vill vara med, så träningen är kort och lätt).
  • Meditation, det senaste påfundet är att ligga och andas 40 minuter innan jag går upp på morgonen. Allt för att förändra den neurala aktiviteten i hjärnan till mer tystnad.

Sen har jag ställt om mina lunchpromenader till telefonsamtal, möten över digitala kanaler och en del fysiska träffar med människor som fyller mig med energi. Det är också en paus, att strunta i alla måsten för en stund och bara njuta av någons sällskap, även om alla kramar denna vår har uteblivit (undantaget familjen). Det är nog det jag saknar mest, alla kramar! Jag har så många underbara personer i min omgivning som ger mig så mycket energi och glädje, men kramarna är det jag saknar som mest. Läste någonstans att vi behöver massor med kramar varje dag för att må bra, har för mig typ åtta stycken från olika personer i minst 20 sekunder/kram, men kan komma ihåg fel. Det belyser dock behovet vi människor har av att kramas. För att inte tala om alla andra fördelar med människor. Gemenskap, grupptillhörighet, tillit med mera.

Man kan också ta mindre pauser:

  • att skatta
  • att le
  • att ta ett djupt andetag
  • att njuta av stunden

Har du fler saker du vill skriva på listan, det finns garanterat.

 

Hur viktiga är pauserna i ditt liv? För mig är de jätteviktiga. Både de pauser jag har med mig själv dagligen, med andra ofta och i stunden där jag är just nu.

 

Publicerat

Ågelsjöns naturreservat

Hej på dig!

Kul att just du läser detta. I morse lyssnade jag på en livesändning av linkedinpodden live. Gillar du poddar? Lyssna då in dessa två stjärnor, hurusom så tog jag med mig en sak: dela det som är roligt. De pratade alltså content. Jag fastnade väldigt mycket för det här, just för att det inte ska kännas som en belastning. Sen är det ju så här att denna vår har varit konstig och väldigt låg i energi, men det är först när man når botten man kan skjuta ifrån med en ofantlig kraft. Vilket jag verkligen börjar känna att jag gör, mer om det i ett helt annat inlägg.

Varför berättar jag då det här för dig? Jo, för att en sak som jag verkligen mår bra av är att vistas ute i naturen. Jag hade redan innan påbörjat att dela våra utflykter. Dels för att det är ett helt projekt att göra utflykter med tre barn, dels för att det finns så otroligt många fina ställen där ute. Så det kommer bli en blandad reseguide, how to guide och en anledning för mig att ta med mig kameran och fota (vilket är ytterligare en sak jag mår bra av).

Så idag var jag bara passagerare! Ha, det trodde jag aldrig att det skulle fingera för ett år sedan. Jag har inte lyft många fingrar för att varken packa, planera eller komma iväg. Det är ju trots allt min enda semestervecka :).  Nej vars, självklart har jag gjort lite här och där. Dock ingen stor insats. Maten för mig blev makrill och romansallad, medan de andra fick pastasallad. Ibland önskar jag att vi “konstiga” personer kunde hitta enkel snabbmat att bara köpa. Men nej, äter man inte mjölk, ägg eller vete så är det lite knapert med den saken. Så man får ta vad som fungerar.

Ågelsjön ligger en liten bit utanför Norrköping och är ett naturreservat. Promenaden om man går runt sjön är en mil, men vi valde att bara gå sagostigen idag, för att istället avsluta med ett bad för de kortbenta individerna.

Nedan finner du en del bilder från dagens utflykt, hoppas att de ska inspirera till ett besök.

Publicerat

Utomhuspedagogik och mina reflektioner

Under låsåret har jag läst en liten kurs i utomhuspedagogik. Jag fick låna tre stycken klasser att experimentera lite på, och så kul!

Hela allt ihop mynnade självklart (som de flesta andra studier jag har) ut i en rapport. Där jag beskriver hur jag har tänkt, vad jag har lärt mig och varför jag valde de övningar jag gjort.

Nedan finner du rapporten i sin helhet.

Utomhuspedagogik ht 19