Några tankar om kommunikation

Under de senaste åren har jag fokuserat väldigt mycket på det här med kommunikation på ett privat plan. Både mot barn och andra personer. Ibland utskälld för att jag gör fel, ibland missförstådd. Så även om jag har hittat något som jag tror på så har jag en bit kvar innan jag känner att jag kan bemästra detta ämne tänkte jag dela med mig om det jag tror på just nu.

Vad är kommunikation

Jag tror att vi alla kan vara överens om att kommunikation är ett väldigt brett ämne. I mina kurser brukar jag alltid börja med att skildra olika nivåer som kommunikation återfinns på. För oss som är coacher så är kroppsspråk och tonläge en väldigt viktig del av vad som sägs och att läsa av dessa nyanser.

Jag har här kommit i kontakt med en övnings om jag tycker väldigt mycket om. Det handlar om att ge motparten uppgiften att först prata om ett negativt ämne, där man kände sig dum eller dålig. Var sedan uppmärksam på nyanser. Hur är hållningen? Tonläget? pratar personen högt eller lågt? Gestikulerar personen? Osv.
Vänd sedan på det och be samma person att prata om någon intressant, positivt eller något annat hjärteämne. Blir det någon skillnad i hållning, tonläge, röstläge osv?

VI säger jättemycket med kroppen och kan både bjuda in och skjuta bort med kommunikation.

Så min definition på kommunikation är allt som förmedlas mellan två eller flera personer.

För vi använder så mycket som vi inte är medvetna om, hela tiden som den andra personen läser in mer eller mindre medvetet. Här kommer nästa tanke i definitionen; den andre personen läser in.
Vi är alla mer eller mindre medvetna om våra inre liv, så hur vi än vänder på det så tolkas den information genom filter av tidigare erfarenheter. Vi har alla tidigare erfarenheter och situationer som vi mer eller mindre effektivt har tagit oss igenom. Tex så är det logiskt om vi undviker situationer där vi tidigare har känt negativa känslor. Eftersom det är förknippat med rädslan att inte bli accepterad av gruppen.

Med det så vill jag i min definition lägga till denna aspekt också.

Så min definition på kommunikation är allt som förmedlas mellan två eller flera personer, och tolkas baserat på tidigare erfarenheter.

Kanske inte den finaste definitionen, men en fungerande för att kunna förmedla mina resterande tankar

Mina reflektioner

För ett par år sedan kom jag till en ganska djup insikt som har påverkat hur jag ser på kommunikation och ansvar. Jag kom fram till att mina känslor är mina och att jag kan styra dem till viss mån. I samma veva så insåg jag också att mina reaktioner på andra människor inte berodde på dem utan på mina inre tankar om situationen. Massa förutfattade meningar om hur världen borde fungera och då tolkar jag också saker efter det. För att inte tala om att vi (jag 🙄) tolkar saker olika beroende på hur vi mår.

Samma mening kan tolkas olika beroende på om jag är ledsen eller om jag är glad. Och har vi då ingen hjälp av röstläge, situation/kontext eller kroppsspråk så tolkar vi det vi läser efter vart vi själva är i sinnet. Det här ledde mig också in på “att be om hjälp”. För om reaktionerna är mina… hur kan jag då förvänta mig att någon ska ta ansvar över dem? Vi är faktiskt (tyvärr) bara ansvariga för oss själva, vilket inkluderar både tankar, reaktioner och tolkningar. Sen kan vi absolut be om hjälp med att hantera våra egna liv, men vi kan aldrig kräva att någon ska se till att jag mår bra, att jag är lycklig eller att göra saker för att jag ska komma mot mitt mål.

Ansvaret är mitt!

Och med det så blir livet kanske inte lättare, även om det blev för mig klarare. För i det här så måste jag öva på att vara tydlig med mina behov och mina känslor. Jag behöver också lära mig att vara svag, transparant och öppen med vem jag är och varför. Sätta ord på mitt inre liv. Sen är det sjukt svårt att sätta ord på sitt inre liv, och vi får hela tiden vara medvetna om att den andre personen tolkar allt du säger efter deras tidigare erfarenheter och vad den tror att du säger. Dvs den lyssnar faktiskt inte alls på vad du egentligen säger, utan den lyssnar på vad den tror att du menar med det du säger. Världens mest frustrerande sak 😂.

Hursom så gör den insikten saker lättare att hantera. För någonstans så är det mitt ansvar att se till att du förstår, och ditt ansvar att se till att du har förstått.

Detta kräver kommunikation, tydlighet, bekräftande av förståelse och mycket tålamod med att andra inte tänker som dig. För att inte tala om att det ställer krav på dig att faktiskt formulera vad du känner och vill. Att öva på att vara tydlig, och att aldrig ta något förgivet. Det som var igår är inte nödvändigtvis idag, det beror helt på vart både du och mottagaren är mentalt och det kan ändras mellan dagar, timmar och till och med minuter.

Det sista jag vill säga i det här är hur svårt det är att aldrig ha några förväntningar, att gå in med ett nyfiket sinne och att agera med acceptans mot andras reaktioner och inre liv. För du kommer att reagera på din omgivning oavsett hur mycket du vet och hur mycket du övar. Tricket är att så snabbt som möjligt se det och förstå att deras reaktioner har noll med dig att göra.

Jag hoppas att dessa tankar på ett eller annat sätt kommer påverka dig i ditt liv. Ge dig ett annat sätt att se på livet och öppna upp för att agera annorlunda.

Du är DITT ansvar. DEM är DERAS ansvar.

26 juni, 20219 januari, 2023

Liv1

Hej och god dag 😊

Jag har varit tämligen frånvarande ett tag, det innebär inte att jag tycker mindre om er för det. Det innebär bara att jag har varit tvungen att prioritera. Vi har alla tillfällen då vi har lite mindre energi, eller lite mer att göra. Vi dessa tillfällen får vi gör val, kapa saker vi egentligen vill göra för att hinna med saker som är viktigare för oss själva. Det innebär också att vi i stunder av livet behöver prioritera ner de vi älskar som mest. Och just bloggen, och flertalet andra relationer har jag fått prioritera ner under en period nu.

Det kanske inte har varit det mest givande som jag har sparat, men jag har sparat det jag har behövt göra. För att det är åtaganden gentemot andra personer och organisationer. Hur väl man än räknar är det inte alltid så lätt att parera för saker man inte vet om. Detta får sina konsekvenser och för mycket schemalagt arbete innebär för lite obokad tid att faktiskt hinna med andra saker på. Vilket i kombination med flera andra faktorer orsakade att jag till stor del sov bort nästan tre veckor.

Så upp igen, börja om och ta tillbaka saker som skapar harmoni i livet. Däribland träning, tystnad och i just detta en digital detox. Det handlar inte om att falla, det handlar om att efter varje fall resa sig upp och fundera på vad jag har lärt mig inför nästa gång. Plocka upp tankar, funderingar, reflektioner och lärdommar.

Ta fram kartan igen, måla in några grund och ta ut en ny kurs framåt. Sommaren till ära njuter vi av värmen, solen och känslan av att sitta i båten. Njuta av vågorna som kluckor mot utsidan och lugnet på sjön.

Dags att ladda om.

Dags att tanka energi.

Dags att sätta mig först, igen.

Tack för att du finns 🤗💖

5 januari, 20219 januari, 2023

Tankar, Känslor och Energi.

Hej min vän,

Jag har sedan våren fördjupat mig i mig själv och med det också hittat en del insikter som jag hoppas kunna dela i detta inlägg.

Under många år har jag övat på andning, basal kroppskännedom och yoga. Nu i det senaste har jag fördjupat mig inom mindfullness, främst i skolan. Samt kopplat ihop det med energi, eller yogateori.

Tänk dig att du har hamnat i en situation som ger starka känslor. Du kan själv välja om det är ilska, sorg eller annan negativt betingad känsla. Du känner känslan, den generar tankar och förnimmelser i kroppen. Du försöker hitta ett sätt att få bort känslan och trycka ner den.

Vilken är din favoritmetod? Hur trycker du ner känslorna i ditt liv? Och vad är ens en känsla?

Känner att det kommer bli en filosofisk diskussion, men den kommer kopplas till det fysiska och vara förenklad.

När vi upplever världen så processar hjärnan allt som sker, gör en bedömning om det är värt att agera eller inte. Uppe på denna grundläggande funktion så tolkar vi andras reaktioner och filtrerar våra upplevelser genom vår erfarenhetsbank.

Om vi tänker oss in i ett spädbarns värld så har de minimalt med tidigare erfarenheter och beror helt och hållet på att kunna läsa av personer i sin omgivning.
Om vi istället tänker oss in i en femårings värld ser vi en helt annan bild. Personen har nu samlat på sig erfarenheter, en sorts världsbild som den använder för att tolka vad som sker. Barn tenderar att reagera på ett sätt som tillfredsställer vuxna, och ju mer feedback de får desto mer finjusterad blir deras respons.

Så ju äldre vi blir, desto fler inlärda mönster har vi med oss. Ett barn som fått vara alla sina känslor och fått hjälp med att förstå de, kommer hantera nya känslor och situationer på ett sätt. Medan ett barn som hela tiden blivit tystad och inte fått verktyg att förstå och hantera sina känslor kommer hantera känslor och situationer på andra sätt. Frågan här blir ju: vilken av dessa är du?

Jag var en av den senare sorten, som inte “lyssnar” på mina känslor. Till den dagen det blev för mycket. Då det rann över in i någon form av apatiskt tillstånd, kanske inte riktigt väggen men någonstans åt det hållet. Där fick jag lära mig att umgås med mig själv, och utveckla de verktyg som idag är en stor del av mitt liv.

I våras, många år senare, hamnade jag (som ni kan läsa om i tidigare inlägg) i en situation som tvingade mig att åter börja lyssna ordentligt på mig själv. För genom alla dessa år har verktygen funnits med mig, om än en periferin. Jag återvända in i yogan, tystnaden, och också meditationen. Mer specifikt “love and kindness meditation”, inom mindfullnessen kan man kalla det “heartfullness”. Det handlar helt enkelt om att hitta kärleken. Till sig själv, till andra och världen. Det jag gjorde helt kort var att tänka på något som fyllde mig med kärlek, förstora känslan till den graden att den fyllde hela rummet, för att sedan “ta tillbaka” känslan in i mitt hjärta med tanken att “detta är min energi och kärleken till mig”.

Så då kopplar vi in energi i resonemanget. Har du någon gång passerat någon på stan som fullständigt dränerar dig? Eller någon som totalt fyller dig med energi och glädje? Vi människor består till stor del av neuroner, nerver och andra celler som kommunicerar med varandra genom en elektrokemisk reaktion. Dvs elektiska små pulser som aktiverar nya celler i en bestämd väg, genom att antingen föra vidare den elektiska pulsen eller genom att aktivera en mekanism som frigör signalsubstanser (hormoner eller dyligt). Vi alla sprider energi, är energi och fungerar pga energi (och det finns många som kommer ha andra perspektiv och åsikter).

Vi kan alla välja vilken energi vi sänder ut. Jag gissar att det för vissa kommer enkelt att välja detta, för mig har det tagit mer än ett decenium att komma så här långt. Jag är definitivt inte färdig ännu. När jag kör vissa av mina kurser så börjar jag alltid med en övning som syftar just till att skapa positiva energier, eller känslor om du så vill. Genom att genomföra den övningen som står beskriven ovan (tänk på något som ger energi, förstora och ta in det i ditt hjärta).

Samtidigt som vi när vi är arga eller har andra negativa känslor kan använda oss av samma tänk. Genom att se vibrationen/känslan, välkomna den som något positivt och vara i den genom att landa i kroppen kan vi hantera den på ett sätt som gör att den skingras. Vi stoppar med det inte undan känslan utan låter den passera, precis om en våg som sköljer över stranden. Genom att tillåta oss vara allt vi är, kommer vi också kunna vara friare i oss själva.

En övning som jag ofta ger till min son är att andas ner i tårna. Dvs fokusera på andetaget som kommer in genom näsan, ner genom hela kroppen för att slutligen landa i tårna, och det “pirr” som brukar följa. Ett annat sätt är att fokusera på magen som rör sig in och ut (upp och ner) medan man andas. Att landa i kroppen, låta känslan vara din vän, ta hand om den som om den vore ett spädbarn och älska dig själv för allt du är.

Jag landar ofta i kroppen, när jag står, går, sitter eller ligger. Många gånger prioriterar jag tyst tid för att ligga ner och bara “vara” i kroppen. Och du, vet du??? Om alla känslor är ok och välkomna, så är alla tankar det också. Välkomna tankarna, låt de vara kära gäster i ditt sinne och be dem att återkomma en annan stund.

Observera att mindfulness kan ta fram saker som har varit undanstoppade under en lång tid, och bidra till en stark känslomässig reaktion. Vilket ger att denna metod inte lämpar sig för alla, och vet du med dig att du har starka upplevelser i ditt bagage kan det vara bra att introducera mindfullness med en terapeut, som är utbildad i att hantera trauma och förstår de processer som är kopplade till trauma-bearbetning.

Med det hoppas jag att du får en härlig dag med nya insikter
Med kärlek!

17 augusti, 2020

You´re such a supermum!

Den kommentaren fick jag av en kurskamrat på min magisterutbildning. Jag har aldrig känt mig som någon superförälder, eller som annorlunda än alla andra.

Jag har bara gjort andra val. Om du skulle fråga mig så är det inga val jag skulle uppmuntra att andra gjorde. Det är dock en del av vem jag är och hur jag fungerar.

Vi börjar historien några år tidigare. Närmare bestämt 2011 när jag påbörjade mina studier. Upprop var en vecka födseln av min äldsta. Första månaden var jag hemma från studierna, sedan pluggade jag heltid. Sambon var i början hemma med den lilla medan jag var på föreläsningar, eller så satt hon i sjal och guppade upp och ner under mina föreläsningar. Det här, mina vänner, är vad jag skulle kalla normalt. För varför skulle inte jag kunna plugga heltid med en liten bebis? Ha, svaret på den frågan är utanför min referensram. Klart jag kan! Så det gjorde jag, helt enkelt, bara så där.

Enda kursen som jag upplevde som jobbigt var en experimentskurs där jag var tvungen att lägga in bundna tider, under första trimestern med mitt andra barn. Så hormoner, gravidkänningar, heltids platsbundna studier och en projektgrupp som var allt annat än energigivande. Tre år, och en kurs som jag “inte klarade” av.

Fast det är ju just det. Under en period hade vi en inneboende, från min klass. En dag pratade vi studier och jag var lite upprörd över att aldrig få mer än godkänt på mina tentor. Hon svarade någonting i stil med: Du har ett barn, lagar all mat från grunden, håller huset kliniskt och städat och du förväntar dig att ha tid att lägga på att få VG också???

Jag förstod inte vad hon menade… Efter någon vecka trillade polletten ner. Ja jo, jag kanske faktiskt gjorde en hel del. Jag valde att prioritera bort städningen, för att själv kunna andas lite. Oj, jag har visst glömt att säga att mina sambo i bästa fall under denna period veckopendlade till Norge. Så i praktiken var jag ensamstående, med ett barn och heltidsstudier. Vem skulle inte gå under av den belastningen? Som sagt, jag skulle inte råda andra att göra min resa, även om jag absolut tycker att man ska kunna kräva att ha båda sakerna samtidigt.

Efter tre års heltidsstudier (bitvis 150%) var det dags att lägga fram min c-uppsats. Med två barn, varav en som var mindre än två månader. Eh, det är väl lätt? Så ytterligare en sån där sak som jag bara gör, utan att tänka på begränsningar eller andra saker. Efter det valde jag dessutom att läsa till en magister innan vi återigen flyttade hem till Linköping. Så i det läget hade jag två barn (en på förskolan och en med mig till universitet och en sambo som under veckorna var i Norge). Jag har fått kommentaren: jag blir trött bara av att höra din historia. Det var också under min magister som jag fick kommentaren som har blivit titeln på detta inlägg. Men jag har aldrig känt mig som super. Det har bara varit naturligt.

Vi fortsätter historien och vi flyttar hem till Linköping. Eftersom vi bodde i ett temporärt boende valde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen, och plugga halvtid. HA! hur dum får man bli? Skämt åsido. Det var jobbigt, den äldsta var i detta läge tre och börjat skapa sig en känsla av att hävda sin självständighet. Den minsta var åtta månader när vi flyttade hem och växte då följaktligen under våren. Så dagarna såg ut ungefär så här:

upp och äta frukost
Släpa ut alla barn (öppna förskolan mestadels), vi bodde på tredje vången utan hiss, och insatsen till barnvagn, barn och kläder. För att inte tala om all mat (det kommer ett helt eget inlägg om hur det var att bo fyra personer på 30 kvm under ett halvårstid utan ugn).
Äta medhavd lunch ute/på öppna förskolan
Hitta på något för att barnen inte ska gå i taket på eftermiddagen
Kvällsmat och bokläsning/nattning
Sedan var det dags för mig sätta mig med mina studier.

Det var så här i efterhand en påfrestande termin, det tänker jag vidhålla. Klarade jag det? Ja, det gjorde jag. Skulle jag rekommendera något att göra samma sak? Nej.

Livet går vidare och vi väntar tredje barnet, här och nu bestämmer vi att sambon minsann får hitta ett jobb i Sverige. För jag kommer inte klara livet med tre barn och en veckopendlande sambo. Det förstod jag redan då. Så sagt och gjort. Flytt till större, nya familjerutiner, nytt barn och vad gör jag då?

Jo, då bestämmer jag att en bebis inte ska få hindra mig denna gång heller. Så jag åker på mina nätverksträffar varje torsdagsmorgon. Sen kommer sambon förbi med barnet när han åkte till jobbet. Så jag fick jobba. Vid denna punkt gjorde jag mestadels företagsinsatser, men pluggade också lite vid sidan om. Det tredje barnet var sålunda med mig på det som då var mitt kontor från en månads ålder. Mesta delen av dagarna jobbade jag hemifrån, dock.

Så den som säger att det inte går, ja, den har fel. Sen är det ingenting jag skulle rekommendera att man gjorde. Då det har tagit ut sin rätt med åren.

Hösten 2018 kom jag in på en kurs, och eftersom jag alltid pluggat med barn så hör jag av mig till den som är kursansvarig och frågar hur denne ställer sig att ta med lillgossen. “Ingen bra idé då vi kommer jobba mycket med gruppen och barnet kommer ta fokus från resten av gruppen”. Jag accepterade med inre protester och löste problemet. Efter det har jag gjort mig mer och mer självständig, med mer och mer tid “utan barn” i mina aktiviteter. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går om du vill, men du ska vara medveten om vad du säger ja respektive nej till när du gör dina val.

För det är så att du genom att säga ja till en sak också säger nej till andra saker du kunde haft istället. Var noga med vad du säger ja till, varför du säger ja och vad det i det långa loppet kommer ge dig. Vissa saker är värt att säga ja till, andra inte. Det är bara du som vet vad som är värt för dig och inte.

Och vet du, du är så mycket klokare än mig och du är en supermum! Det är vi alla. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar och verktyg vi har i stunden. Jag har fått prioritera bort min inre hälsa för att kunna hålla på som jag gjort, jag har också fått prioritera bort diverse saker jag egentligen mår bra av (så som städning och delvis även viss struktur och regler).

All kärlek till dig som förälder! Du är bra som du är och du gör verkligen ett fantastiskt jobb!

20 april, 2020

Hur gick min styrkeutmaning och antar en ny

Hej på dig,

Jag har skjutit detta inlägg framför mig och bockat av min att-göra-lista istället. På gott och ont, kommer tillbaka till det efter att jag reflekterat över min styrkeutmaning.

För ett par veckor sedan skrev jag om min egen styrkeresa och bestämde att jag den 14:e april skulle använda en av mina lägre styrkor, entusiasm. Sanningen är att det inte gick så bra. Jag glömde halvt av den och så mycket till energi fylldes inte dagen med.

Jag reflekterar över andra gånger då jag har haft entusiasm högt på min dagordning och kommer fram till att jag mår otroligt bra av att använda den styrkan. Så jag tänker fortsätta kämpa, och detta leder mig till nästa utmaning.

Jag har under den senaste tiden kämpat för att ta mig igenom min att-göra-lista. Det är en ändlös kamp mot allt som jag behöver göra. Eller var det borde göra? Eller vill jag göra det? Orden kan man förvränga många gånger och allt detta har lett mig till en ändlös dränering av energi. Jag går helt enkelt till “jobbet” med inställningen att bocka av så många saker som möjligt från min att göra lista… Någon som känner igen sig?

Jag behöver ett avbrott. Jag älskar det jag gör, när jag får göra det. Som det ser ut nu så får jag dock inte göra det jag vill göra, att hjälpa andra. För stunden ser mitt liv ut som en enda digital soppa. Det är en hit och en dit med it-strukturer. Jag gör så otroligt mycket saker och vill visa det för världen. Och för varje sak som jag vill visa kommer vi till att ladda upp det här på hemsidan. Varje gång möts jag därmed av en stor tröskel. Och kämpar mig igenom all denna teknik.

Jag har försökt ladda upp alla dikter jag gjort till avslutningar och rim till julklappar. Jag har försökt hitta en struktur så jag kan ladda upp alla böcker jag skrivit, men hur gör man det då? Eller så har jag helt enkelt för höga krav.

I helgen var vi på landet, i sommarstugan. Det hade jag ingen lust med alls, men åkte med ändå och det fina är att jag under helgen har målat en akvarellmålning och skrivit första kapitlet på en ny bok. Bara för att jag är ledig, men är det inte sådant som jag ska göra på min arbetstid? Både ja och nej är självklart svaret på den frågan.

Det som har hänt är följande:
– Jag har ca 6 timmar om dagen att fördela på “jobb”, jobb för mig är det som står på min att-göra-lista. Det kommer sig av att jag har tre barn mellan tre och nio år som jag vill umgås med. Samt att jag inte orkar jobba mer än dessa timmar, sen är min energi slut (och då ska jag gå till nästa jobb: att ta hand om barnen). Så på den tiden behöver jag vara effektiv, och då bocka av så många saker som möjligt. I den här föreställningen har jag också byggt in att “jag inte har tid med rast” och att “möten med andra inte är arbetstid”. Dvs jag känner att jag inte hinner jobba när jag har möten med andra. Enligt mig är detta en sjuk föreställning och som jag håller på att sakta jobba bort. Eftersom jag i perioder jobbar mycket kvällar, har jag exempelvis använt arbetstiden för att sova ikapp. Vilket tidigare har varit ett “no no” i mitt huvude. Sakta med säkert, små steg mot det liv jag vill ha.
– Det andra som har hänt är att jag i min jakt på effektivitet har glömt bort att det ska vara roligt. Jag pushar mig själv alldeles för mycket och för hårt för att må bra. Jag glömmer bort det jag tycker är viktigt och intalar mig att mina studier inte får ta av min arbetstid. Resultatet är att jag aldrig hinner ikapp, eftersom det alltid ligger en stor hög och väntar på att jag ska “ha tid att inte jobba”. För er som följer mig på instagram har ni kanske sett att jag nu har lagt böcker i mitt favorithörn, så att jag kan läsa istället för att scrolla flöden.
– Det tredje som har hänt är att jag nu har slutat skjuta upp mina tankar och tänker ta tag i saken.

Så till min utmaning. Eftersom jag har noll energi, jagar effektivitet och håller på att falla omkull av min egen världsbild har jag nu bestämt mig för att börja varje dag med frågan: vad vill jag göra idag. Istället för att kolla på att göra listan och se vad som måste göras idag. Eller tja, det får bli en dag i veckan där jag verkligen fokuserar på att göra det som är viktigast, någon balans får det allt vara. Här kommer vi också tillbaka till mina styrkor: kreativitet, nyfikenhet och uthållighet. Jag måste komma tillbaka till saker som ger mig energi.

Återkommer nästa vecka med hur det har gått.

Så vad ger dig energi?

24 mars, 2020

Psykologiska styrkor för att må bra.

Hej på er alla,

Under den tid jag pluggade kognitiv neurovetenskap lärde jag min både MI och positiv psykologi. Dessa har kommit att bli grunden för min verksamhet och mina produkter. Idag tänkte jag att jag ska lyfta ut den saken som jag under utbildningen tyckte var tråkigast, men idag jobbar mest med då jag har sett vilken otrolig effekt det har på både mående och liv hos mig själv och mina kunder; psykologiska styrkor.

Jag har suttit på säljmöten och berättat att jag jobbar med styrkor på arbetsplatsen, varvid jag har fått kommentaren att det är bra att jobba med att stärka kroppen… Men jag har fått fint justera att jag menar psykologiska styrkor, och att de förvisso stärker individen, men mestadels i hjärnan. En liten kul sidopunkt.

Vad är då psykologiska styrkor?

En styrka är ett beteenden som vid användning ger både energi och ett gott resultat. Till skillnad från exempelvis svagheter som varken ger energi eller ett gott resultat oavsett hur mycket man övar.

Styrkor i korthet sänker din stress, ökar din motståndskraft (både fysiskt och psykiskt) och skapar meningsfullhet i ditt liv. Martin Seligman har utformat sin PERMA-modell på styrkorna och säger att användning av styrkor ger ökning av alla de fem välbefinnandeparametrarna. Perma är en accronym och står för Positiva känslor, engagemang, relationer (positiva), meningsfullhet och accomplishments (eller fritt översatt uppnåelse). Så genom att jobba med sina psykologiska styrkor skapar man ett fullt välbefinnande. Tester har gjorts och de som lär sig om sina styrkor får en ökning av sitt välbefinnande under en kort tid, medan de som får lära sig använda sina styrkor får denna ökning i minst tre månader.

I detta inlägg vill jag uppmuntra dig att ta reda på vilka dina styrkor är. Det gör du enklast genom att besöka viame.org, skapa ett konto och göra deras gratis styrketest. När du väl har gjort testet kan du använda dig av följande frågor:

Hur använder du de sju översta styrkorna på listan? Använder du dessa ofta? Om du använder de sju översta ofta har forskningen visat att du kommer få mer ökning av välbefinnandet om du jobbar med de sju nedersta.
Beskriv i detalj hur du använder de sju översta (eller nedersta) idag.
Hur har du använt dina styrkor tidigare?
Är det någon skillnad mellan nu och då? Varför, varför inte?
Om du skulle testa en av dina styrkor den närmaste veckan, vilken skulle det vara? Hur skulle du använda den (beskriv så noga du kan)? När skulle du använda den? Ju mer detaljerad du är på dessa frågor, desto lättare är det för dig att genomföra din övning.

Om du vill ha ett bollplank eller stöttning i processen så finns jag här. Skicka mig ett PM, ett mail eller kolla bokadirekt. Jag kommer under corona inte lägga upp så mycket tider, med tanke på osäkerhetsfaktorer. Dock kommer jag jobba, så det finns möjlighet för coachning eller stödsamtal under hela våren.

Besök gärna min youtubekanal. Där har jag nu börjat lägga upp filmer om olika teman, mestadels gentemot företag, men kommer också lägga upp om både självledarskap och föräldraledarskap https://www.youtube.com/channel/UC31HgjAQ8Yt4euJycOyWXhQ

Lycka till! och berätta gärna hur det gick.

25 oktober, 2019

Ser du ner på dig själv?

Det gör jag. Jag ska i detta inlägg beskriva vem jag är och hur jag tänker kring detta med att se ner på sig själv.

Vår självbild är byggd av de erfarenheter och de strategier vi har använt för att hantera motgångar under våra liv. I mitt fall har livet varit kantat av utanförskap och mobbning. Jag kunde möta människor som visste vem jag var utan att någonsin ha sett dessa. Jag har haft en brokig hemmiljö med minimal social support och en kylig miljö. Jag har utöver detta dock alltid haft någon utanför att prata med, att bolla tankar med och haft en stor tro på något extra. Jag skulle inte säga att jag tror på gud även om bibeln i perioder har varit en vägvisare. Min tro består mer av en tro på någonting större. Något som håller oss samman, typ energier. Jag har inte läst in mig grundligt på det här med kvantmekanik, men jag tror på det jag har hört. Vi är alla laddningar och de laddningar vi sänder ut tillsammans med spegelneuroner utgör en stor grund i att vara. Min tro innefattar också respekt för det system som vi bor i. Vissa kallar det naturen, andra universum, ytterligare några kallar det andra saker. Men en sak är säker, allt hänger ihop. Om man tar detta och lägger ihop med principen om energi som säger att energi inte kan förstöras eller förbrukas, den kan bara ändra form. Då har vi en grundtanke i min tro. Att ju fler människor vi blir desto mindre av något annat måste det bli. Men också ner till mini-atomen, vi behöver ett visst antal atomer och dessa kommer byta form.

Så vad har min tro med självbild att göra? Jo, massor. Självbilden påverkas av allt detta. Vi dras till människor som synkar med vår egen energi. Vi blir smittade av andra framgång, och känslor. Visste du att du är medelvärdet av de fem personer du tillbringar mest tid med. Så vad föder du dig själv? Musik, personer och poddar, videos. Allt detta föder din hjärna och din självbild. Min egen självbild har jag jobbat med under en väldigt lång tid. För jag ser ner på mig själv, jag minimerar mina framgångar och avblåser all form av beröm och uppmuntran. Jag kväver mig själv och låter inte mig själv få vara mig. Lyssnar för mycket på andra som tycker ditt och datt. Vilka kläder ska man ha på sig? De du trivs i, men också de som får dig att känna dig som du vill vara.

Det är nämligen så att vår hjärna inte är så smart när allt kommer omkring. Vi kan lura den att tro saker. Som att du är glad om du sätter en penna i munnen. Eftersom den aktiverar samma muskler som när du ler skickar den signaler till hjärnan att du mår bra. Det samma gäller våra kläder, klär du dig för att känna sig framgångsrik? Då kommer du känna dig framgångsrik och på så sätt också lura hjärnan som söker situationer där du blir framgångsrik. Men det samma gäller motsatsen. Du kan alltså även lura hjärnan att du inte är värd saker, eller att du inte är bra. Så var försiktig med vad du intalar dig själv, det påverkar vem du blir. För vi kan förändras, och gör det hela tiden. Efter åtta år i mammakläder börjar jag så sakteliga ta tillbaka en känsla av att vara snygg. För det har inte betytt någonting i min mamma bubbla. Samtidigt har jag minimerat vem jag är och reducerat ner det till ”mamma”. Men vi är alltid mer. Här kommer också tanken om att se ner på sig själv in. För hur kan man bli något man inte känner sig som?

Under åren som egenföretagare har jag gjort många snedsteg, försök och ihärdigt kommit framåt långsamt. Men min självbild har också hållit mig tillbaka då jag inte vågar skryta med det jag faktiskt kan. Idag är jag 30 år, har tre barn, ett företag, har suttit i styrelser i 15 år, varit idrottsledare i 15 år, coachat åtskilliga personer både betalt och obetalt, har över 300 högskolepoäng med en magister i kognitiv neurovetenskap, jag har skrivit två opublicerade böcker. Ja ni kan ju tänka själva. Allt detta är ju värdelösa meriter som inte är värda att nämna. Eller??? Jag börjar så sakteliga inse att allt detta faktiskt har gjort mig till den jag är och är en viktig del av min självbild. För om jag inte kan erkänna att jag har gjort alla dessa saker så saknas de ju från min självbild och kommer därför eller inte användas för att komma framåt. Därför är din självbild så otroligt viktig, precis som min. Jag är en driven, uthållig och ambitiös person. Jag har investerat mitt liv på ett visst sätt, och jag behöver inse att jag faktiskt är bra för att komma vidare. Du är också bra, när du börjar skriva listan över vad du är och inte är kommer du inse dina egna värden. Vem du faktiskt är ämnad att bli.

Jag är inte där än. Men jag börjar nosa på min självbild, ställa den tillrätta. Pussla ihop allt jag är, med allt jag gjort. Allt för att få en självbild som hjälper mig på min väg framåt. En sanningsenlig bild. För just nu ställer min hjärna till det för mig och försöker förminska vem jag är.

Under mina år som egen företagare har jag jobbat med olika saker. Många olika saker. Men det som säljer är ledarskapsutveckling, både program och coachning. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag har en hel del erfarenhet av ledarskap, både eget och andras. Genom idrotten, familjen och mina jobb. Men jag har inte vågat sälja dessa, då min självbild säger att jag inte har vad som krävs.

Hur många känner du som har drivit företag i 9 år, suttit i styrelser i 15 år och som har tre barn, dessutom före en ålder av 30? Jag känner mig ganska unik, när jag skriver det på det sättet. Men vad gör dig unik? Hitta dina hjärnspöken och korrigera din självbild.