Hej min vän,
Jag har sedan våren fördjupat mig i mig själv och med det också hittat en del insikter som jag hoppas kunna dela i detta inlägg.
Under många år har jag övat på andning, basal kroppskännedom och yoga. Nu i det senaste har jag fördjupat mig inom mindfullness, främst i skolan. Samt kopplat ihop det med energi, eller yogateori.
Tänk dig att du har hamnat i en situation som ger starka känslor. Du kan själv välja om det är ilska, sorg eller annan negativt betingad känsla. Du känner känslan, den generar tankar och förnimmelser i kroppen. Du försöker hitta ett sätt att få bort känslan och trycka ner den.
Vilken är din favoritmetod? Hur trycker du ner känslorna i ditt liv? Och vad är ens en känsla?
Känner att det kommer bli en filosofisk diskussion, men den kommer kopplas till det fysiska och vara förenklad.
När vi upplever världen så processar hjärnan allt som sker, gör en bedömning om det är värt att agera eller inte. Uppe på denna grundläggande funktion så tolkar vi andras reaktioner och filtrerar våra upplevelser genom vår erfarenhetsbank.
- Om vi tänker oss in i ett spädbarns värld så har de minimalt med tidigare erfarenheter och beror helt och hållet på att kunna läsa av personer i sin omgivning.
- Om vi istället tänker oss in i en femårings värld ser vi en helt annan bild. Personen har nu samlat på sig erfarenheter, en sorts världsbild som den använder för att tolka vad som sker. Barn tenderar att reagera på ett sätt som tillfredsställer vuxna, och ju mer feedback de får desto mer finjusterad blir deras respons.
Så ju äldre vi blir, desto fler inlärda mönster har vi med oss. Ett barn som fått vara alla sina känslor och fått hjälp med att förstå de, kommer hantera nya känslor och situationer på ett sätt. Medan ett barn som hela tiden blivit tystad och inte fått verktyg att förstå och hantera sina känslor kommer hantera känslor och situationer på andra sätt. Frågan här blir ju: vilken av dessa är du?
Jag var en av den senare sorten, som inte “lyssnar” på mina känslor. Till den dagen det blev för mycket. Då det rann över in i någon form av apatiskt tillstånd, kanske inte riktigt väggen men någonstans åt det hållet. Där fick jag lära mig att umgås med mig själv, och utveckla de verktyg som idag är en stor del av mitt liv.
I våras, många år senare, hamnade jag (som ni kan läsa om i tidigare inlägg) i en situation som tvingade mig att åter börja lyssna ordentligt på mig själv. För genom alla dessa år har verktygen funnits med mig, om än en periferin. Jag återvända in i yogan, tystnaden, och också meditationen. Mer specifikt “love and kindness meditation”, inom mindfullnessen kan man kalla det “heartfullness”. Det handlar helt enkelt om att hitta kärleken. Till sig själv, till andra och världen. Det jag gjorde helt kort var att tänka på något som fyllde mig med kärlek, förstora känslan till den graden att den fyllde hela rummet, för att sedan “ta tillbaka” känslan in i mitt hjärta med tanken att “detta är min energi och kärleken till mig”.
Så då kopplar vi in energi i resonemanget. Har du någon gång passerat någon på stan som fullständigt dränerar dig? Eller någon som totalt fyller dig med energi och glädje? Vi människor består till stor del av neuroner, nerver och andra celler som kommunicerar med varandra genom en elektrokemisk reaktion. Dvs elektiska små pulser som aktiverar nya celler i en bestämd väg, genom att antingen föra vidare den elektiska pulsen eller genom att aktivera en mekanism som frigör signalsubstanser (hormoner eller dyligt). Vi alla sprider energi, är energi och fungerar pga energi (och det finns många som kommer ha andra perspektiv och åsikter).
Vi kan alla välja vilken energi vi sänder ut. Jag gissar att det för vissa kommer enkelt att välja detta, för mig har det tagit mer än ett decenium att komma så här långt. Jag är definitivt inte färdig ännu. När jag kör vissa av mina kurser så börjar jag alltid med en övning som syftar just till att skapa positiva energier, eller känslor om du så vill. Genom att genomföra den övningen som står beskriven ovan (tänk på något som ger energi, förstora och ta in det i ditt hjärta).
Samtidigt som vi när vi är arga eller har andra negativa känslor kan använda oss av samma tänk. Genom att se vibrationen/känslan, välkomna den som något positivt och vara i den genom att landa i kroppen kan vi hantera den på ett sätt som gör att den skingras. Vi stoppar med det inte undan känslan utan låter den passera, precis om en våg som sköljer över stranden. Genom att tillåta oss vara allt vi är, kommer vi också kunna vara friare i oss själva.
En övning som jag ofta ger till min son är att andas ner i tårna. Dvs fokusera på andetaget som kommer in genom näsan, ner genom hela kroppen för att slutligen landa i tårna, och det “pirr” som brukar följa. Ett annat sätt är att fokusera på magen som rör sig in och ut (upp och ner) medan man andas. Att landa i kroppen, låta känslan vara din vän, ta hand om den som om den vore ett spädbarn och älska dig själv för allt du är.
Jag landar ofta i kroppen, när jag står, går, sitter eller ligger. Många gånger prioriterar jag tyst tid för att ligga ner och bara “vara” i kroppen. Och du, vet du??? Om alla känslor är ok och välkomna, så är alla tankar det också. Välkomna tankarna, låt de vara kära gäster i ditt sinne och be dem att återkomma en annan stund.
Observera att mindfulness kan ta fram saker som har varit undanstoppade under en lång tid, och bidra till en stark känslomässig reaktion. Vilket ger att denna metod inte lämpar sig för alla, och vet du med dig att du har starka upplevelser i ditt bagage kan det vara bra att introducera mindfullness med en terapeut, som är utbildad i att hantera trauma och förstår de processer som är kopplade till trauma-bearbetning.
Med det hoppas jag att du får en härlig dag med nya insikter
Med kärlek!