You´re such a supermum!

Den kommentaren fick jag av en kurskamrat på min magisterutbildning. Jag har aldrig känt mig som någon superförälder, eller som annorlunda än alla andra.

Jag har bara gjort andra val. Om du skulle fråga mig så är det inga val jag skulle uppmuntra att andra gjorde. Det är dock en del av vem jag är och hur jag fungerar.

Vi börjar historien några år tidigare. Närmare bestämt 2011 när jag påbörjade mina studier. Upprop var en vecka födseln av min äldsta. Första månaden var jag hemma från studierna, sedan pluggade jag heltid. Sambon var i början hemma med den lilla medan jag var på föreläsningar, eller så satt hon i sjal och guppade upp och ner under mina föreläsningar. Det här, mina vänner, är vad jag skulle kalla normalt. För varför skulle inte jag kunna plugga heltid med en liten bebis? Ha, svaret på den frågan är utanför min referensram. Klart jag kan! Så det gjorde jag, helt enkelt, bara så där.

Enda kursen som jag upplevde som jobbigt var en experimentskurs där jag var tvungen att lägga in bundna tider, under första trimestern med mitt andra barn. Så hormoner, gravidkänningar, heltids platsbundna studier och en projektgrupp som var allt annat än energigivande. Tre år, och en kurs som jag “inte klarade” av.

Fast det är ju just det. Under en period hade vi en inneboende, från min klass. En dag pratade vi studier och jag var lite upprörd över att aldrig få mer än godkänt på mina tentor. Hon svarade någonting i stil med: Du har ett barn, lagar all mat från grunden, håller huset kliniskt och städat och du förväntar dig att ha tid att lägga på att få VG också???

Jag förstod inte vad hon menade… Efter någon vecka trillade polletten ner. Ja jo, jag kanske faktiskt gjorde en hel del. Jag valde att prioritera bort städningen, för att själv kunna andas lite. Oj, jag har visst glömt att säga att mina sambo i bästa fall under denna period veckopendlade till Norge. Så i praktiken var jag ensamstående, med ett barn och heltidsstudier. Vem skulle inte gå under av den belastningen? Som sagt, jag skulle inte råda andra att göra min resa, även om jag absolut tycker att man ska kunna kräva att ha båda sakerna samtidigt.

Efter tre års heltidsstudier (bitvis 150%) var det dags att lägga fram min c-uppsats. Med två barn, varav en som var mindre än två månader. Eh, det är väl lätt? Så ytterligare en sån där sak som jag bara gör, utan att tänka på begränsningar eller andra saker. Efter det valde jag dessutom att läsa till en magister innan vi återigen flyttade hem till Linköping. Så i det läget hade jag två barn (en på förskolan och en med mig till universitet och en sambo som under veckorna var i Norge). Jag har fått kommentaren: jag blir trött bara av att höra din historia. Det var också under min magister som jag fick kommentaren som har blivit titeln på detta inlägg. Men jag har aldrig känt mig som super. Det har bara varit naturligt.

Vi fortsätter historien och vi flyttar hem till Linköping. Eftersom vi bodde i ett temporärt boende valde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen, och plugga halvtid. HA! hur dum får man bli? Skämt åsido. Det var jobbigt, den äldsta var i detta läge tre och börjat skapa sig en känsla av att hävda sin självständighet. Den minsta var åtta månader när vi flyttade hem och växte då följaktligen under våren. Så dagarna såg ut ungefär så här:

  • upp och äta frukost
  • Släpa ut alla barn (öppna förskolan mestadels), vi bodde på tredje vången utan hiss, och insatsen till barnvagn, barn och kläder. För att inte tala om all mat (det kommer ett helt eget inlägg om hur det var att bo fyra personer på 30 kvm under ett halvårstid utan ugn).
  • Äta medhavd lunch ute/på öppna förskolan
  • Hitta på något för att barnen inte ska gå i taket på eftermiddagen
  • Kvällsmat och bokläsning/nattning
  • Sedan var det dags för mig sätta mig med mina studier.

Det var så här i efterhand en påfrestande termin, det tänker jag vidhålla. Klarade jag det? Ja, det gjorde jag. Skulle jag rekommendera något att göra samma sak? Nej.

Livet går vidare och vi väntar tredje barnet, här och nu bestämmer vi att sambon minsann får hitta ett jobb i Sverige. För jag kommer inte klara livet med tre barn och en veckopendlande sambo. Det förstod jag redan då. Så sagt och gjort. Flytt till större, nya familjerutiner, nytt barn och vad gör jag då?

Jo, då bestämmer jag att en bebis inte ska få hindra mig denna gång heller. Så jag åker på mina nätverksträffar varje torsdagsmorgon. Sen kommer sambon förbi med barnet när han åkte till jobbet. Så jag fick jobba.  Vid denna punkt gjorde jag mestadels företagsinsatser, men pluggade också lite vid sidan om. Det tredje barnet var sålunda med mig på det som då var mitt kontor från en månads ålder. Mesta delen av dagarna jobbade jag hemifrån, dock.

Så den som säger att det inte går, ja, den har fel. Sen är det ingenting jag skulle rekommendera att man gjorde. Då det har tagit ut sin rätt med åren.

Hösten 2018 kom jag in på en kurs, och eftersom jag alltid pluggat med barn så hör jag av mig till den som är kursansvarig och frågar hur denne ställer sig att ta med lillgossen. “Ingen bra idé då vi kommer jobba mycket med gruppen och barnet kommer ta fokus från resten av gruppen”. Jag accepterade med inre protester och löste problemet. Efter det har jag gjort mig mer och mer självständig, med mer och mer tid “utan barn” i mina aktiviteter. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går om du vill, men du ska vara medveten om vad du säger ja respektive nej till när du gör dina val.

För det är så att du genom att säga ja till en sak också säger nej till andra saker du kunde haft istället. Var noga med vad du säger ja till, varför du säger ja och vad det i det långa loppet kommer ge dig. Vissa saker är värt att säga ja till, andra inte. Det är bara du som vet vad som är värt för dig och inte.

Och vet du, du är så mycket klokare än mig och du är en supermum! Det är vi alla. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar och verktyg vi har i stunden. Jag har fått prioritera bort min inre hälsa för att kunna hålla på som jag gjort, jag har också fått prioritera bort diverse saker jag egentligen mår bra av (så som städning och delvis även viss struktur och regler).

All kärlek till dig som förälder! Du är bra som du är och du gör verkligen ett fantastiskt jobb!

Hur gick min styrkeutmaning och antar en ny

Hej på dig,

Jag har skjutit detta inlägg framför mig och bockat av min att-göra-lista istället. På gott och ont, kommer tillbaka till det efter att  jag reflekterat över min styrkeutmaning.

För ett par veckor sedan skrev jag om min egen styrkeresa och bestämde att jag den 14:e april skulle använda en av mina lägre styrkor, entusiasm. Sanningen är att det inte gick så bra. Jag glömde halvt av den och så mycket till energi fylldes inte dagen med.

Jag reflekterar över andra gånger då jag har haft entusiasm högt på min dagordning och kommer fram till att jag mår otroligt bra av att använda den styrkan. Så jag tänker fortsätta kämpa, och detta leder mig till nästa utmaning.

Jag har under den senaste tiden kämpat för att ta mig igenom min att-göra-lista. Det är en ändlös kamp mot allt som jag behöver göra. Eller var det borde göra? Eller vill jag göra det? Orden kan man förvränga många gånger och allt detta har lett mig till en ändlös dränering av energi. Jag går helt enkelt till “jobbet” med inställningen att bocka av så många saker som möjligt från min att göra lista… Någon som känner igen sig?

Bilden kommer från pixabay

Jag behöver ett avbrott. Jag älskar det jag gör, när jag får göra det. Som det ser ut nu så får jag dock inte göra det jag vill göra, att hjälpa andra. För stunden ser mitt liv ut som en enda digital soppa. Det är en hit och en dit med it-strukturer. Jag gör så otroligt mycket saker och vill visa det för världen. Och för varje sak som jag vill visa kommer vi till att ladda upp det här på hemsidan. Varje gång möts jag därmed av en stor tröskel. Och kämpar mig igenom all denna teknik.

Jag har försökt ladda upp alla dikter jag gjort till avslutningar och rim till julklappar. Jag har försökt hitta en struktur så jag kan ladda upp alla böcker jag skrivit, men hur gör man det då? Eller så har jag helt enkelt för höga krav.

I helgen var vi på landet, i sommarstugan. Det hade jag ingen lust med alls, men åkte med ändå och det fina är att jag under helgen har målat en akvarellmålning och skrivit första kapitlet på en ny bok. Bara för att jag är ledig, men är det inte sådant som jag ska göra på min arbetstid? Både ja och nej är självklart svaret på den frågan.

Det som har hänt är följande:
– Jag har ca 6 timmar om dagen att fördela på “jobb”, jobb för mig är det som står på min att-göra-lista. Det kommer sig av att jag har tre barn mellan tre och nio år som jag vill umgås med. Samt att jag inte orkar jobba mer än dessa timmar, sen är min energi slut (och då ska jag gå till nästa jobb: att ta hand om barnen). Så på den tiden behöver jag vara effektiv, och då bocka av så många saker som möjligt. I den här föreställningen har jag också byggt in att “jag inte har tid med rast” och att “möten med andra inte är arbetstid”. Dvs jag känner att jag inte hinner jobba när jag har möten med andra. Enligt mig är detta en sjuk föreställning och som jag håller på att sakta jobba bort. Eftersom jag i perioder jobbar mycket kvällar, har jag exempelvis använt arbetstiden för att sova ikapp. Vilket tidigare har varit ett “no no” i mitt huvude. Sakta med säkert, små steg mot det liv jag vill ha.
– Det andra som har hänt är att jag i min jakt på effektivitet har glömt bort att det ska vara roligt. Jag pushar mig själv alldeles för mycket och för hårt för att må bra. Jag glömmer bort det jag tycker är viktigt och intalar mig att mina studier inte får ta av min arbetstid. Resultatet är att jag aldrig hinner ikapp, eftersom det alltid ligger en stor hög och väntar på att jag ska “ha tid att inte jobba”. För er som följer mig på instagram har ni kanske sett att jag nu har lagt böcker i mitt favorithörn, så att jag kan läsa istället för att scrolla flöden.
– Det tredje som har hänt är att jag nu har slutat skjuta upp mina tankar och tänker ta tag i saken.

Så till min utmaning. Eftersom jag har noll energi, jagar effektivitet och håller på att falla omkull av min egen världsbild har jag nu bestämt mig för att börja varje dag med frågan: vad vill jag göra idag. Istället för att kolla på att göra listan och se vad som måste göras idag. Eller tja, det får bli en dag i veckan där jag verkligen fokuserar på att göra det som är viktigast, någon balans får det allt vara. Här kommer vi också tillbaka till mina styrkor: kreativitet, nyfikenhet och uthållighet. Jag måste komma tillbaka till saker som ger mig energi.

Återkommer nästa vecka med hur det har gått.

Så vad ger dig energi?

Psykologiska styrkor för att må bra.

Hej på er alla,

Under den tid jag pluggade kognitiv neurovetenskap lärde jag min både MI och positiv psykologi. Dessa har kommit att bli grunden för min verksamhet och mina produkter. Idag tänkte jag att jag ska lyfta ut den saken som jag under utbildningen tyckte var tråkigast, men idag jobbar mest med då jag har sett vilken otrolig effekt det har på både mående och liv hos mig själv och mina kunder; psykologiska styrkor.

Jag har suttit på säljmöten och berättat att jag jobbar med styrkor på arbetsplatsen, varvid jag har fått kommentaren att det är bra att jobba med att stärka kroppen… Men jag har fått fint justera att jag menar psykologiska styrkor, och att de förvisso stärker individen, men mestadels i hjärnan. En liten kul sidopunkt.

Vad är då psykologiska styrkor?

En styrka är ett beteenden som vid användning ger både energi och ett gott resultat. Till skillnad från exempelvis svagheter som varken ger energi eller ett gott resultat oavsett hur mycket man övar.

Styrkor i korthet sänker din stress, ökar din motståndskraft (både fysiskt och psykiskt) och skapar meningsfullhet i ditt liv. Martin Seligman har utformat sin PERMA-modell på styrkorna och säger att användning av styrkor ger ökning av alla de fem välbefinnandeparametrarna. Perma är en accronym och står för Positiva känslor, engagemang, relationer (positiva), meningsfullhet och accomplishments (eller fritt översatt uppnåelse). Så genom att jobba med sina psykologiska styrkor skapar man ett fullt välbefinnande. Tester har gjorts och de som lär sig om sina styrkor får en ökning av sitt välbefinnande under en kort tid, medan de som får lära sig använda sina styrkor får denna ökning i minst tre månader.

I detta inlägg vill jag uppmuntra dig att ta reda på vilka dina styrkor är. Det gör du enklast genom att besöka viame.org, skapa ett konto och göra deras gratis styrketest. När du väl har gjort testet kan du använda dig av följande frågor:

  1. Hur använder du de sju översta styrkorna på listan? Använder du dessa ofta? Om du använder de sju översta ofta har forskningen visat att du kommer få mer ökning av välbefinnandet om du jobbar med de sju nedersta.
  2. Beskriv i detalj hur du använder de sju översta (eller nedersta) idag.
  3. Hur har du använt dina styrkor tidigare?
  4. Är det någon skillnad mellan nu och då? Varför, varför inte?
  5. Om du skulle testa en av dina styrkor den närmaste veckan, vilken skulle det vara? Hur skulle du använda den (beskriv så noga du kan)? När skulle du använda den? Ju mer detaljerad du är på dessa frågor, desto lättare är det för dig att genomföra din övning.

Om du vill ha ett bollplank eller stöttning i processen så finns jag här. Skicka mig ett PM, ett mail eller kolla bokadirekt. Jag kommer under corona inte lägga upp så mycket tider, med tanke på osäkerhetsfaktorer. Dock kommer jag jobba, så det finns möjlighet för coachning eller stödsamtal under hela våren.

Besök gärna min youtubekanal. Där har jag nu börjat lägga upp filmer om olika teman, mestadels gentemot företag, men kommer också lägga upp om både självledarskap och föräldraledarskap https://www.youtube.com/channel/UC31HgjAQ8Yt4euJycOyWXhQ

Lycka till! och berätta gärna hur det gick.

Ser du ner på dig själv?

Det gör jag. Jag ska i detta inlägg beskriva vem jag är och hur jag tänker kring detta med att se ner på sig själv.

Vår självbild är byggd av de erfarenheter och de strategier vi har använt för att hantera motgångar under våra liv. I mitt fall har livet varit kantat av utanförskap och mobbning. Jag kunde möta människor som visste vem jag var utan att någonsin ha sett dessa. Jag har haft en brokig hemmiljö med minimal social support och en kylig miljö. Jag har utöver detta dock alltid haft någon utanför att prata med, att bolla tankar med och haft en stor tro på något extra. Jag skulle inte säga att jag tror på gud även om bibeln i perioder har varit en vägvisare. Min tro består mer av en tro på någonting större. Något som håller oss samman, typ energier. Jag har inte läst in mig grundligt på det här med kvantmekanik, men jag tror på det jag har hört. Vi är alla laddningar och de laddningar vi sänder ut tillsammans med spegelneuroner utgör en stor grund i att vara. Min tro innefattar också respekt för det system som vi bor i. Vissa kallar det naturen, andra universum, ytterligare några kallar det andra saker. Men en sak är säker, allt hänger ihop. Om man tar detta och lägger ihop med principen om energi som säger att energi inte kan förstöras eller förbrukas, den kan bara ändra form. Då har vi en grundtanke i min tro. Att ju fler människor vi blir desto mindre av något annat måste det bli. Men också ner till mini-atomen, vi behöver ett visst antal atomer och dessa kommer byta form.

Så vad har min tro med självbild att göra? Jo, massor. Självbilden påverkas av allt detta. Vi dras till människor som synkar med vår egen energi. Vi blir smittade av andra framgång, och känslor. Visste du att du är medelvärdet av de fem personer du tillbringar mest tid med. Så vad föder du dig själv? Musik, personer och poddar, videos. Allt detta föder din hjärna och din självbild. Min egen självbild har jag jobbat med under en väldigt lång tid. För jag ser ner på mig själv, jag minimerar mina framgångar och avblåser all form av beröm och uppmuntran. Jag kväver mig själv och låter inte mig själv få vara mig. Lyssnar för mycket på andra som tycker ditt och datt. Vilka kläder ska man ha på sig? De du trivs i, men också de som får dig att känna dig som du vill vara.

Bilden kommer från pixabay

Det är nämligen så att vår hjärna inte är så smart när allt kommer omkring. Vi kan lura den att tro saker. Som att du är glad om du sätter en penna i munnen. Eftersom den aktiverar samma muskler som när du ler skickar den signaler till hjärnan att du mår bra. Det samma gäller våra kläder, klär du dig för att känna sig framgångsrik? Då kommer du känna dig framgångsrik och på så sätt också lura hjärnan som söker situationer där du blir framgångsrik. Men det samma gäller motsatsen. Du kan alltså även lura hjärnan att du inte är värd saker, eller att du inte är bra. Så var försiktig med vad du intalar dig själv, det påverkar vem du blir. För vi kan förändras, och gör det hela tiden. Efter åtta år i mammakläder börjar jag så sakteliga ta tillbaka en känsla av att vara snygg. För det har inte betytt någonting i min mamma bubbla. Samtidigt har jag minimerat vem jag är och reducerat ner det till ”mamma”. Men vi är alltid mer. Här kommer också tanken om att se ner på sig själv in. För hur kan man bli något man inte känner sig som?

Under åren som egenföretagare har jag gjort många snedsteg, försök och ihärdigt kommit framåt långsamt. Men min självbild har också hållit mig tillbaka då jag inte vågar skryta med det jag faktiskt kan. Idag är jag 30 år, har tre barn, ett företag, har suttit i styrelser i 15 år, varit idrottsledare i 15 år, coachat åtskilliga personer både betalt och obetalt, har över 300 högskolepoäng med en magister i kognitiv neurovetenskap, jag har skrivit två opublicerade böcker. Ja ni kan ju tänka själva. Allt detta är ju värdelösa meriter som inte är värda att nämna. Eller??? Jag börjar så sakteliga inse att allt detta faktiskt har gjort mig till den jag är och är en viktig del av min självbild. För om jag inte kan erkänna att jag har gjort alla dessa saker så saknas de ju från min självbild och kommer därför eller inte användas för att komma framåt. Därför är din självbild så otroligt viktig, precis som min. Jag är en driven, uthållig och ambitiös person. Jag har investerat mitt liv på ett visst sätt, och jag behöver inse att jag faktiskt är bra för att komma vidare. Du är också bra, när du börjar skriva listan över vad du är och inte är kommer du inse dina egna värden. Vem du faktiskt är ämnad att bli.

Jag är inte där än. Men jag börjar nosa på min självbild, ställa den tillrätta. Pussla ihop allt jag är, med allt jag gjort. Allt för att få en självbild som hjälper mig på min väg framåt. En sanningsenlig bild. För just nu ställer min hjärna till det för mig och försöker förminska vem jag är.

Under mina år som egen företagare har jag jobbat med olika saker. Många olika saker. Men det som säljer är ledarskapsutveckling, både program och coachning. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag har en hel del erfarenhet av ledarskap, både eget och andras. Genom idrotten, familjen och mina jobb. Men jag har inte vågat sälja dessa, då min självbild säger att jag inte har vad som krävs.

Hur många känner du som har drivit företag i 9 år, suttit i styrelser i 15 år och som har tre barn, dessutom före en ålder av 30? Jag känner mig ganska unik, när jag skriver det på det sättet. Men vad gör dig unik? Hitta dina hjärnspöken och korrigera din självbild.