Veckans inlägg behandlar ett tema som jag djupdykt i i mitt personliga liv de senaste fem åren. Förmågan att vara min egen bästa vän, och i det här inlägget ska jag ge lite perspektiv och lite övningar som du kan ha nytta av för att börja processen i att vara din egen bästa vän.
I självledarskapet är det här en otroligt viktig del.
– Det bygger en grund i att du är tillräcklig som du är.
– Du slutar leta efter andras bekräftelse, eftersom du kan ge den till dig själv
– Du slutar tvivla på dig själv
– Du börjar agera som att du är en värdig person (vilket du självklart alltid är!!!)
Och om du inte vill ha något av de sakerna ovan… ja, då är det nog bäst att du slutar läsa nu. För nu kör vi.
Vi börjar med idag, dagen då detta inlägg skrevs. Jag hade lämnat barn på skolan. Du vet små barn, ofokuserade och allt tar så himla lång tid. Jag har ett morgonmöte kl 8, redan halv åtta inser jag att jag inte kommer hinna i tid. Så jag meddelar att jag uteblir, bäst så istället för att ha fokuset på andan i halsen efter att ha stressat halvt ihjäl sig. Så jag stressar dit, sladdar in i korridoren, kastar ur det minsta barnen ur sin overall, stoppar tofflorna i handen och puttar in barnet i klassrummet. 8.00 är vi innan för klassrumsdörren, jag skäms! Varför? Jo, för att jag är en person som vill vara ute i god tid. Vara hemma (i mitt hemma-kontor) och fokuserad på mötet kl 8. Med got om tid att ställa in mig för mötet, hämta andan och vara fokuserad när mötet börjar.
Jag tror att de flesta av er som läser det här har varit där. Kanske inte med barn, kanske inte för jobb, kanske inte många av de detaljer som präglar min morgon. Men, känslan av att vara fel. Känslan av att inte leva upp till någon annans förväntningar, eller dina egna för den delen. Jag ser det så ofta i coachning, i mina ledarskapsutbildningar, i mina samtal med nära och kära. Det här fenomenet att slå på sig själv. Som att det inte räckte att alla andra slår på oss liksom 🤷♀️.
Det finns ett annat sätt att leva på. Inte för att dessa känslorna någonsin kommer försvinna, utan för att vi kan lära oss att ha förståelse och medkänsla med oss själva. Sätta oss in i våra känslor, lyssna på våra kroppar. Så till hur:et.
Hur lär vi oss att älska oss själva?
Jag vet inte hur din resa kommer se ut men för mig bygger den på flera saker.
1. Att jag när jag känner en negativ känsla kan ”tappa” in i den och prata med den. Ställa frågan ”vad kommer det här ifrån?”, ”vad var det som fick dig arg/ledsen/känslan du har?” och sedan ”vad är anledningen till att det här är viktigt för dig?”
2. Att jag insåg att jag är ansvarig! Det finns ingen annan där ute som är ansvarig för mina känslor, beteenden eller val. Det är bara jag. Och när jag accepterar att jag faktiskt är ansvarig för att må bra, ja då kan jag be andra om hjälp för att känna de känslorna. Dvs både sätta ord på och be om det jag behöver.
3. Att jag accepterade att alla mina känslor faktiskt är lika önskvärda. Varje känsla har sitt syfte och vill berätta något för mig (om jag vill lyssna). Och en liten del i detta är att jag upplever världen på olika sätt, beroende på vilken känsla jag känner. Fortfarande acceptansen att jag inte kan tolka världen som underbar om jag är ledsen (eller ja, kan kan man. Men det blir svårare).
Jag tänkte bryta ner det:
Försök att förstå dig själv.
Den här är inte helt enkel alla gånger. Men den enklaste övningen är faktiskt att bara ta en penna och ett papper och skriva. Jag brukar göra det med jämna mellanrum om jag har känslor som jag inte förstår mig på.
Så du tar ett papper och skriver ner allt som kommer upp i ditt huvud. Dvs tankarna ska från huvudet ner på pappret. Och tro mig, du kommer inte hinna med när den sätter igång. Det är helt ok, häng med så gott du kan och hoppa i texten om du behöver för att hinna med i dina egna tankar. Om du inte hittar på något att skriva, eller din hjärna inte vill tänka, så är det helt ok. Då skriver du bara ett egenvalt ord eller mening om och om igen tills hjärnan vill vara med. Mina favoriter är antingen ”just nu” eller att börja med en fråga till mitt inre jag. Exvis ”ok vännen, jag känner att känner dig ledsen/arg/annat, vad är det du vill säga med det”, och sen ryta ner det i kärnan genom att fråga varför det är viktigt.
Du är ansvarig!
Den här är tung och tuff, och är egentligen ingen övning. Det är mer reflektion och att släppa sina förväntningar på att andra ska göra något. De flesta som har en partner gör det här; du vet förväntar dig att den andra ska städa/diska/få dig att må bra, allra helst utan att berätta att det är vad du vill, eller behöver. Sanningen är dock att våra spegelneuroner inte speglar vad vi behöver utan vad vi känner. Så vi måste lära oss att sätta ord på det. Berätta vad vi känner och behöver. Och det viktigaste av allt. Även om du ber om något som du behöver, så behöver inte motparten ge dig det! Det är ett val den andre gör om den vill hjälpa dig att må bra.
Acceptera att du måste få vara hela dig själv!
När det kommer till samhället i stort så är vi fostrade i att inte visa känslor, vi är svaga eller starka beroende på hur bra vi är på att vara likgiltiga inför saker. Så egentligen handlar den här övningen om att bara tacka din kropp varje gång du känner en känsla. Bra eller dålig spelar ingen roll. Bara säga ”tack för att du visar mig att det här är läskigt” = rädsla. ”tack för att jag har förmågan att vara ledsen”. ”tack för att jag känner mig arg, det är viktigt att jag står upp för mina gränser och värderingar”.
Så bli lite mer snäll mot dig själv! Du förtjänar det och när du blir den bästa vän, då kan ingen stoppa dig.
