Låt oss räkna lite.

Ikväll satt jag vid matbordet och pratade med mina barn. Av någon anledning kom vi in på det här med pengar, sparande och hur mycket pengar växer.

 

Vi gjorde ett räkne-exempel som jag tänkte dela med mig av.

Jag och min sambo har sedan barnen föddes sparat undan 1000 kronor i månaden per barn. Planen är att göra det varje månad till den dagen de börjar få studiebidrag, dvs ca 15 år. Om man sparar 1000 kronor i månaden, i 15 år så får vi 12000 kr/år gånger 15 år som blir 180 000 kronor. För enkelhetens skull kommer jag fortsätta räkna med 200 000 för att det blir lättare (notera också att jag inte räknat med räntan under dessa år).

Sedan funderade jag på 70-regeln, och hur lång tid det skulle ta att dubbla kapitalet med en avkastning på åtta procent. Det skulle ta åtta år.

Så om barnen vid 15 års ålder får sina 200 000 kronor skulle det ta åtta år att dubbla.

15 + 8, vid 23 skulle barnen ha 400 000 kronor

23 + 8, vid 31 skulle barnen ha 800 000 kronor

31 + 8, vid 39 skulle barnen ha 1,6 miljoner

38 + 8, vid 46 skulle barnen ha 3,2 miljoner – i princip tillräckligt för att kunna leva på avkastning (250 000 med en avkastning på åtta procent).

 

Jag tänker här två saker:

  1. Självklart måste jag till dess se till att de har en god relation till pengar, sparande och investeringar. Mer om detta i ett annat inlägg.
  2. På vilket sätt hade ditt liv sett annorlunda ut om du hade fått denna möjlighet när du var 15?

Dessa räkne-exempel tycker jag är både roliga och givande. För att inte tala om reaktionerna på min nu nio åriga dotter. Hon tycker det är både roligt och intressant med pengar och sparande. Så får vi se när de andra två små kommer upp i den åldern att de börjar se charmen med investeringar.

 

Platsen betydelse för lärande

Höstlov i all dess prakt, men ledighet det är inte att tala om med tre barn och en hjärna som är som mest kreativ när det är lov.

Så det blir ett blogginlägg om lärande då min son under morgonens promenad ställer frågan om skog börjar på s,c eller z. Han är en mycket nyfiken individ och försöker i det mesta skapa sammanhang. Så där började vi leta ord på olika bokstäver.

Han valde bokstav sen hjälptes vi åt att hitta på ord. Här kommer platsens betydelse in. Självklart kan vi hitta ord i alla typer av miljöer. Det som är saken med den pedagogiska delen är just att ha funderat på hur platsen hänger ihop med lärandet. I detta fall var det ju på initiativ av sonen som vi kom in på det, så platsen vart grunden för tanken, som sedan utvecklades.

Skogen i detta fall blev inspiration för att leta efter ord på olika bokstäver.

När jag hade min utomhusövning med förskoleklassen förra hösten (finns ett blogginlägg och en rapport från i våras) så hade jag just detta i tanken. Att de skulle leta efter bokstäver på vår promenad. Naturen blev då deras “arbetsbok” där de skulle leta efter och hitta bokstäver. Till sin hjälp hade de ett laminerat papper med alfabetet på, så de kunde kryssa över de bokstäver de hittade.

Förutom att ha platsen i grunden så skapar vi också en relation med naturen. Både genom att de får vistas i den och för att de får ett sammanhang runt alla saker i naturen. Det skapas en nyfikenhet och en upptäckarlust (om de är torra och mätta).  Naturen som sådan är också en källa till energi och välbefinnande, för stora som små. Så att använda sig av platser utanför det traditionella skapar en breddad syn på livet, och hur allt hänger ihop med varandra.

Beslutsamhet, egoboost och uppnåelse

I våras stod jag inför en situation där allt rasade samman i mig. Jag insåg saker som jag har blundat för och på grund av det var jag tvungen att värdera om mitt liv.

Sedan dess har jag genomgått flera olika processer och saker har börjat ta form på ett helt nytt sätt… Det jag vill rikta in mig på i detta inlägg är rutiner, vanor och uppnåelser.

Varför? Jo för att jag i våras bestämde mig för att göra en förändring i mitt liv. Att återigen fokusera på att jag ska må bra. Det är lätt att man oavsett situation glömmer bort det, för mig handlade det mestadels om barn. Jag tappade min självständighet, och blev någon som ”satt ihop” med barnen. För att ta tillbaka min självständighet har jag påbörjat en resa framåt. Hursom, så började egentligen resan innan krashen. Då min kropp började vakna vid tre på morgonen och inte kunde somna om. Ja, visst kan det vara tankar som snurrar, men mer smärtan i ländryggen. Inte för att jag gick upp då, men låg sömnlös i ett par veckor innan jag bestämde mig för att jag om jag nu ändå ska ligga vaken varje morgon kan använda tiden till något vettigt; att meditera.

Så där började hela resa, med att jag började meditera varje morgon. Sen kom corona och jag blev isolerad i sex veckor pga symptom. Där insåg jag hur otroligt viktigt det är för mig att träffa andra människor. Jag lider än idag av alla saknade kramar. Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi får lite perspektiv ibland. Så vi hinner fundera över vad det är som egentligen är viktigt i våra liv. För mig är det viktigt med alla människor, grupper och vänner som jag möter på ett eller annat sätt.

I det här med corona skulle jag nog säga att jag gick in i en depression och bestämde mig att gå en promenad varje morgon för att vakna. För er som känner till konceptet ”power hour” var det precis vad jag införde i mitt liv. 40 minuter meditation, 40 minuter yoga och 40 minuter promenad. Det blir mer än en timme, jag vet… Men det var vad som fick plats på tiden jag hade.

Här började förändringen. Jag stötte på ett problem som var så stort att jag inte kunde blunda längre. Jag var ”tvungen” att göra det jag kunde för att må bra. Skifta fokus från att ta hand om alla andra till att ta hand om mig själv. Därmed inte sagt att jag inte tar hand om de också, bara inte på bekostnad av mig.

En sak som gjorde jättestor skillnad i min process, var en vän när denne sa: ” tar det inte väldigt mycket tid att skälla hela tiden”. Jag svarade att jo det gör det, men jag orkar inte. Vi pratade om ett av mina barn som i mångt och mycket gör saker som är oönskade. Och driver en till vansinne bitvis eftersom denne gör exakt det som man precis sagt nej till. Jaja. Jag har tagit mig igenom denna fas med ett barn, och vet exakt vad som ska göras. Men orken att göra den resan fanns inte. Det var helt enkelt slut, fanns inget kvar. Jag vet inte om du hört om liknelsen med syrgasmasken på ett flygplan? När man krashar eller dyligt kommer det ner syrgasmasker från taket som man ombeds ta på sig, saken här är att du måste ta på dg din egen först, innan di hjälper någon annan. För utan den kommer du svimma och inte kunna hjälpa någon.

Tänk vad klokskap man besitter som verkligen inte är av någon nytta för att man inte använder sig av den. För så är det ju oftast. Vi vet vad som behöver göras, men vi gör det inte för att vi har viktigare saker för oss. Sen ibland går det inte längre och vi kollapsar. Många gånger tänker jag att jag hade kollapsat om det inte vart för barnen, samtidigt som det i mångt och mycket är de som tar energin. Så ta en stund och fundera på vad du behöver för att själv må bra. Fundera sedan vidare på hur du kan få in det i ditt liv idag.

Tillbaka till min vår. Kristihimmelsfärd bestämde jag att jag skulle bada. Jag kommer från en fridykarbakgrund och sista helgen i maj städade vi alla kommunens badplatser. Dvs oavsett så fick man bada sista helgen i maj. Jag tänker inte vara sämre än det så jag bara bestämde mig för att göra det. BARA BESTÄMDE MIG. Fatta hur kallt det var i vattnet. Hursom så justerade jag min morgonrutin lite och avslutade varje dag min promenad med att doppa mig. Det här blev för mig mitt ankare i att påbörja resan till att åter få må bra i mig själv och mitt liv. Varje dag gjorde jag denna rutin (med undantag för de mornar när jag började kl 6 och kände att det blev lite väl mycket). Men då badade jag under dagen istället.

Det här är lite vad jag vill skicka med dig: vad gör du varje dag som får dig att må bra? Hur startar du din dag för att få så mycket energi och driv som möjligt för att möta dagens hinder?

Ska jag vara ärlig så tog det 10 minuter för mig att tappa all energi som morgonpromenaden gav mig, efter att jag kommit hem igen. I alla fall de första tre månaderna. Det var som om proppen gick ur när jag var tvungen att hantera de små livens tjafs och bråk.

Sen kom hösten och det började bli kallt i vattnet, mörkt på morgonen och ja rutin behövde helt enkelt justeras. Så idag när jag skriver detta kom jag precis från ett morgondopp. Interntet estimerar att det är 8 grader i vättern idag och det var kallt! Något så fruktansvärt. Målet nu är att bada minst en gång i veckan till dess att det blir ljust nog att börja bada varje morgon igen. Till dess får det bli en kalldusch stället, som morgon rutin.

Till saken hör att jag varje gång som jag tar mig ner i det där kalla vattnet börjar dagen med en riktig boost. Jag klarade det!!! Det är en så himla skön känsla att börja dagen med att ha klarat en jobbig uppgift. Tänker när jag skriver detta på en bok som heter ”svälj den fulaste grodan först”. Som handlar just om att börja med det jobbigaste, för då får du ego-boosten som sedan kommer göra alla andra uppgifter lätta.

Men du! Det är dags att fokusera på dig nu. Det finns ingen som är viktigare i ditt liv än du. Aldrig någonsin. Sen är det lätt sagt svårt gjort.

Två saker:

  1. Vad mår du bra av?
  2. Hur kan du börja din dag med saker du mår bra av så du orkar med resten?

Beslutsamhet, egoboost och uppnåelse. Kör!

Några tankar om upplevelsebaserat lärande

Idag gick jag och min son på en promenad, eller ja jag halvspang och sonen cyklade.

Efter nästan halva rundan stannar han och pekar på ett träd och säger: det där är en gran.
– Jaha, säger jag, hur vet du det?
– Det är grenar hela vägen ner, svarar han.
– ok, så det där är en gran, svarar jag och pekar på en ung tall.
– ja.
– nja, svarar jag, det är en tall
Sonen ser fundersam ut
– vet du hur man mer ser skillnad på dem?
– nej
– granen har korta barr
– och långa kottar, tillägger sonen
– tallen, fortsätter jag, har lång barr
– och korta kottar, svarar sonen.

Det här fick mig att tänka just på upplevelsebaserat lärande. Uppenbarligen har de pratat om olika träd i skolan och just granen hade satt sig. Varvid jag fint och vackert kunde fortsätta på den nyfikenheten och prata mer om hur man ser skillnad på våra tre olika barrträd. Men när det kommer till lövträd, då får han lära mig. Det finns alldeles för många för att jag ska kunna alla.

När vi är ute i den naturliga miljön triggas vi, och vårat intresse för att förstå saker. Dagens pedagogiska modell innehåller sällan den delen av lärandet, varken för barn eller vuxna.

Detta  insåg jag då jag igår hade en kurs i ledarskap, med vuxna. Där en av feedbacken var att det var för lite teori. För mig handlar ledarskap inte så mycket om teori, även om man kan använda den för att ransaka sig själv och hitta just sin egen ledarstil. Utan mer om den handlingsbaserade kunskapen. Att praktiskt kunna använda verktyg i olika ledarsituationer, vare sig det handlar om vuxna eller barn.

Jag tror mycket på det här med reflektion, att se sig själv ur nya perspektiv och därifrån bygga vidare. Det är vad lärande handlar om för mig, att koppla ihop teori med praktik och med upplevelsen. Mina barn ger mig hela tiden nya perspektiv, all återkoppling och feedback i alla mina grupper förfinar mitt sätt att både vara och leda. Jag njuter oftast av allt som jag får till mig då det ger mig möjligheten att förfina mina kunskaper, att bygga vidare på det som jag redan har.

Det är det som barnen också måste få göra. Bygga vidare på den förståelse de redan har för att kunna utveckla sig själva och sin erfarenhets- och kunskapsbank.

Jag ställer mig ofta frågan varför och i de allra flesta fall berättar jag också varför jag gör saker, varför jag valt vissa övningar.
Så… Varför gör du som du gör?

Tankar om privatekonomi

De senaste veckorna och framförallt i helgen har jag insett saker om det här med konton. Jag är inte som andra, och tänker annorlunda, det är en sak jag har fått veta med tid.

Så vi börjar med vem jag är och fortsätter in i hur jag har lagt upp min/vår ekonomi och konton.

Jag var från början en person som inte riktigt hade förmågan att hålla i pengar. Uppe på det så finns det alltid pengar. Dvs ingen direkt vänskaplig relation. Mer eller mindre var jag som de flesta andra. Pengar är en slit och släng vara som man ska förbruka gärna innan man fått dem.

När jag fyllde 18 fick jag en bunt med pengar som mamma sparat undan. Jag valde (eftersom jag kände mig själv) att låsa dessa pengar i fem år. Till saken hör att fonden de sattes in i togs bort och mina pengar var både mindre i värde och slut (eftersom de inte längre var låsta).

Sen levde vi med en hel del pengar som ja, även de tog slut och toppades upp med en del investeringar, som såldes. Så pengar var någonting som alltid fanns. Det finns alltid pengar till det man vill ha, det är bara en fråga om tankesätt (enligt mig) och därifrån jag kommer så är rikedom en fråga om perspektiv.

Jag har också sedan länge haft en tanke om att bli ekonomiskt oberoende. Vilket är en definition jag kommer ta i ett annat inlägg, detta handlade om mina konton och hur de kom till. Hursom, så ledde den tanken mig in på aktiemarknaden, och med den resan så började också en mental förändring. Min relation till pengar förändrades och det gör idag ont att ta ut pengar från mitt sparkonto.

Så jag har gått från att tycka pengar är slit och släng, till att verkligen ta hand om dem som om de vore mina vänner (bildigt talat ?). Att förstå värdet och att vilja skapa en långsiktig relation med mina pengar.

Så då kommer vi till alla mina konton. Det hela började med ett ISK för lek, för att sedan fortsätta med ett annat konto för långsiktiga investeringar. Detta är pengar som är “nära” mig. De är lätta att sälja eftersom syftet är just köp och sälj. Så jag öppnade ett nytt konto i en annan bank där jag satte in pengar som jag absolut inte fick röra. Så för att skilja på lekpengar och seriösa pengar vart det två olika nivåer på konton. På det seriösa kontot hamnade sedan hyran för det rum vi hyrde ut. Det var egentligen där det började. För när jag sedan skulle skriva på anställningskontrakt blev det mitt lönekonto, och nu är det där all lön hamnar in. Hos en nätmäklare.

Fördelarna med detta är att:

  • du aktivt måste bestämma hur mycket du ska ta ut
  • pengarna är två dagar bort (så du inte kan spontantköpa)
  • Du från början har sparat hela din lön ?

Så nu har jag dessutom fått min sambo att ha sin nätmäklare som lönekonto, med kommentaren att han inte vill ta ut pengarna. För det vore riktigt nice att ha den sparavsättningen varje månad.

Varför har inte du ditt lönekonto hos en nätmäklare? och varför har de flesta sitt kortkonto som lönekonto?

Jag kan inte riktigt förstå det, men det har ju troligen med mina inbyggda funktioner att göra. Jag har byggt bort de flesta sätt att spontanköpa på, genom att ha pengarna två dagar bort, eller inte på kortet måste jag aktivt föra över pengar när jag ska köpa saker. Jag vet hur mycket jag har och kan parera på ett helt annat sätt än om hela lönen hamnar på kortet. För sanningen är att pengar som sitter på mitt kort – de är slut fortare än de hamnade där.

Sen kommer vi ju till sparande, och det är en helt annat tema. Idag ligger den största delen av mitt sparande låst, så jag inte kan ta ut dessa. Eller ja, tröskeln för att komma åt pengarna är väldigt hög. Eftersom jag vill ha mina pengar kvar.

Så vad kan du ta med dig från mitt sätt att tänka? Vad finns det för för- och nackdelar med olika konton för just dig.

En liten fotnot: Om jag räknat rätt så kan du med 3 miljoner i sparkapital kalla dig ekonomiskt oberoende. Baserat på en avkastning på 8%, som då blir 200 000 före skatt om året. Sen kan du räkna ut hur lång tid det tar att spara dig fri. Varje krona räknas!

Ska vi sträva efter balans i livet?

I början av augusti höll jag en föreläsningsserie om välbefinnande och hur vi kan använda olika delar ur den positiva psykologin för att balansera stress.

Jag skulle i detta inlägg vilja vrida och vända på ordet balans ett par vändor.

Själv är jag av den åsikten att balans är något att sträva efter när det kommer till livet. Balansen mellan jobb och fritid, aktivitet och vila, positiva och negativa känslor. Sen läste jag ett inlägg av någon som ratade begreppet totalt. Jag tog till mig och höll med helt och fullt i det som skrev. För många som syftar till att skapa balans i sitt liv fokuserar i det lilla, eller på en aspekt. Det här har fått mig att specificera begreppet balans och hur vi ska förhålla oss till det. Men innan jag fördjupar mig vidare i begreppet så vill jag börja med vad balans inte är (för mig).

  • Balans är inte ett slutmål, eftersom vi aldrig kan uppnå fullständig balans. Av fler olika anledningar: livet förändras, du förändras och dina prioriteringar förändras. När jag pratar målsättning brukar jag fråga om du har samma mål idag som du hade när du var 20. Har du det? Har du samma mål idag som för fem år sedan? Tio? De flesta som får frågan har förändrat sina mål med tid. Så att skapa balans ur det perspektivet är inte möjligt eftersom saker omkring förändras och då kommer också balansen att skifta.
  • Balans är brett och över lång tid. Att ha balans inom tiden för en dag är i det närmaste omöjligt. Att ha balans över ett år är mer görbart, men också svårt eftersom det är över för lång tid. Jag tänker på de som försöker skapa balans genom att ha fyra veckors ledighet och hoppas att det räcker. Balans ska därmed ses som eftersträvansvärt över en tidsperiod som är ”lagom” lång. Hur lång tid är upp till dig.
  • Balans är områdesspecifikt. Att ha balans i ett område innebär inte automatiskt att vi har balans i livet. Frö att kunna prata om helhetshälsa, välbefinnande och balans i livet måste vi först specificera vilka mätvärden vi använder för att definiera våra liv med. Detta är olika från person till person, och från vilket perspektiv vi ser ordet balans utifrån. Vad är balans för dig blir i frågan central.
  • Balans är inte ett yttre koncept, utan ett inre. Det jag menar med det är att vi har balansen i oss själva. Vi kan skapa listor i alla oändlighet utan att för den delen någonsin hamna i balans eftersom själva begreppet balans handlar om inre processer, eller mentala processer. Vi behöver sålunda skapa balansen i kroppen, och själen (för den som accepterar det begreppet, hjärnan för den som inte gör det).

Så med dessa punkter i sinnet, vad är balans? Personligen skulle jag utgå ifrån flera olika delar av livet: aktivitet/vila, social relationer, Stress/coping/krav, som de viktigaste och det finns flera. Vi tittar på var och en av dessa

  • Aktivitet/vila: när vi jobbar, tränar, engagerar oss i olika engagemang med mera så håller vi en aktivitetsnivå, ofta hög, som tar energi. Det kräver alltid energi för att genomföra dessa saker. Vila på andra sidan är när hjärnan och kroppen får vila, sömn är ett exempel på vila meditation en annan. Måste här få säga att telefonen och tv:n inte är vila, den kräver att din hjärna är aktiv och processar intryck.
  • Sociala relationer: i grunden är vi flockdjur som är beroende av andra för att överleva. Att umgås med andra personer blir då en viktig faktor för vårt välbefinnande (om inte den viktigaste). Så att ha för mycket sociala relationer är möjligt, så som det motsatta. Även här behöver vi någonstans i mitten av skalan. Anledning till att jag inte inkluderar denna i aktivitet/vila är att det i sig självt är nödvändigt för vår överlevnad med andra personer i våra liv.
  • Stress/coping/krav. I denna har jag klumpat ihop en hel del olika faktorer och är medveten om att det finns en hel drös med olika anledningar till att känna stress. Mer om detta hittar du i ett annat inlägg (och föreläsningar, både här på hemsidan och på youtube). Stress i sig är dock inte något dåligt i våra liv, det som är dåligt är vår tolkning av stressen och dess betydelse för våra liv. Därför finns på andra sidan skalan coping, ett begrepp som försöker sig på att beskriva de olika metoderna man kan använda för att mentalt hantera stressen. Sen lade jag även till krav, detta i sig är en stress och påverkar de andra väldigt mycket.

Balans i livet är därför ett mångfacetterat begrepp som inrymmer de flesta aspekterna av våra liv. När vi tittar på balans behöver vi därför fundera på vad som behöver finnas med för att skapa balans. För balans är något som vi skapar, genom medveten handling, reflektion och ”trail and error”. Vi behöver hela tiden justera och förändra våra tekniker för att de ska passa i den situation vi för dagen befinner oss i. Ju fler dagar och situationer vi hamnar i desto fler verktyg hinner vi använda och vi lär oss vad vi ska använda när för att få den största effekten på vårt mående.

För det är väl det balans handlar om? Att vi ska må bra i det långa loppet.

När jag håller kurser i detta och i min bok pratar jag om energitanken. Där du har en vattentank som du fyller med hjälp av energigivande aktiviteter och tömmer med saker som tar energi. Vissa saker kan finnas på båda sidorna och andra saker finns bara på ena sidan. Ibland kan det vara bra att måla upp denna bild för sig själv och skriva ner allt man kommer på. Aktiviteter, personer, uppgifter, strukturer, med mera. Bara för att visuellt få en bild av vad som kommer in och vad som går ut.

Man kan också göra detta över en dag. Då du skriver ner vad du gör/gjort och skattar hur mycket energi du fick eller hur bra du mådde av att göra en aktivitet. På det sättet kan du gå djupare in i specifika aktiviteter och riktigt reflektera över vilka beteenden du behöver göra mer a och vilka du behöver minska i ditt liv. Om du dessutom gör detta som en dagbok varje dag kommer du kunna se mönster och analysera ditt varande djupare.

Jag ska försöka mig på en sammanfattning:

Balans är ett begrepp som i mångt och mycket bygger på en process, det finns inget slutmål bara en väg. Balans innefattar alla viktiga delar av livet och vi kan inte skapa balans bara i en del av livet, eftersom det då kommer hamna ur balans på andra ställen. Balans som begrepp kan med fördel bytas ut mot andra mer rörliga ord, och som koncept vill jag ändå tro att balans sett som en process som vi aldrig når är eftersträvansvärt. Balans gör också att vi aktivt behöver reflektera och justera vårat sätt att leva våra liv för att komma närmare kärnan.

Hur tänker du om balans?

För den som vill lära sig mer om välbefinnade så har jag ett klipp på min youtube kanal: Vad är välbefinnande

En dörr stängs en annan öppnas…

Så heter en av de övningar som ämnar jobba med optimism.

Optimism för vissa handlar om att blint lita på saker, eller att man är naiv. Hursom är den vetenskapliga definitionen något annorlunda. Det här är en definition från cambridge:

the quality of being full of hope and emphasizing the good parts of a situation, or a belief that something good will happen.

Kanske kan man om man vill läsa in en del toner av naivitet i den om man vill. Men främst handlar den om att vara hoppfull och leta efter det bra, i det negativa. I alla fall enligt mig.

När jag skrev min b-uppsats skrev jag den om Carol Ryff och hennes forskningskarriär. Däribland snubblade jag också över några av de artiklar som hon var engagerad i gällande biologiska markörer och lycka (psykologiskt välbefinnande). Den studie som jag tänker på adresserade att de fann att de som var mer optimistiska också åt större mängd grönsaker. Så vad innebär det? Jag vet inte, men kanske att optimism är kopplat till ett större intresse för helhetshälsa. Eller att de som lärt sig äta mer grönsaker har lättare att känna optimism.

Hursom så är optimism en av de faktorer som bidrar till välbefinnande. Det fina med optimism är att du kan lära dig den. Genom något som kallas lärd optimism (learned optimism), där vi helt enkelt reflekterar över vad som blev bättre för att någonting inte hände.

Har du någon gång känt att något som blev helt fel, ändå vände sig och blev ännu bättre än du från början tänkt?

Hur kan du göra för att leta efter det bra som ska ske efter att du haft ett nederlag?

 

HTML-kod, matte och annat jag idag undviker

För länge sedan satt jag med diverse saker som jag då tyckte var roligt. Som att koda hemsidor, vi pratar då tidigt 00-tal.  Under samma period älskade jag matte. Det var ett språk som jag verkligen fann intressant, vilket syntes i mina muntliga prov men inte mina skriftliga. Någonstans här föddes min tro på att jag är usel på skriftliga prov. Vilket sedan följde mig genom större delen av skolgången. I mitt förra inlägg grottar jag ner mig mer på det temat. Temat för detta inlägg är just saker som vi borde sluta med för att vi är bra på de, men de tar energi av oss.

För det var det som hände när jag på gymnasiet mer eller mindre gick in i väggen för att det vart för mycket av de sakerna som jag “tyckte var roligt”, men som tog för mycket av min energi. Så jag valde i samråd med olika personer att läsa in gymnasiet på fyra år och blanda upp mina studier med estetiska inslag.

Där och då fick jag personligen lära mig skillnaden mellan det jag sedan ska kalla styrkor och inlärda beteenden. Jag är ganska bra på det där med både matte och koda hemsidor, men idag undviker jag det då jag inte orkar med. Det tar helt enkelt för mycket av min energi. Det är ett inlärt beteende, något som jag är bra på (relativt sett) och som inte ger energi. På den andra sidan skalan har vi våra styrkor. Det är saker som vi inte nödvändigtvis är bra på (än) men som vi eftersom vi får energi av det lär oss väldigt snabbt. På det sättet blir vi också fort bra på det och vi får en positiv feedback-loop.

När jag jobbar med ledare i coachning är det här en viktig sak att få ledaren att känna skillnad på. (Det gäller förövrigt även mot våra små älskade barn.) För om vi ska leda styrkebaserat är det viktigt att vi låter våra medarbetare använda sina styrkor, dvs det de får energi av, och inte uppmuntra invanda beteenden, eftersom det tar energi och på det sättet dränerar personen.

Vilka beteenden/saker gör du som tar energi, även fast det ger ett gott resultat? Och vilka saker tycker du om att göra och lär dig fort av?

När jag skriver det här sitter jag och programmerar min hemsida. Jag kom till en punkt där jag var tvungen att använda html-kod för att få texten snygg. Kunskapen finns där men inte viljan att använda den. Ibland, och bara ibland!, måste vi göra saker som vi inte får energi av. Medvetenhet är nyckeln.

You´re such a supermum!

Den kommentaren fick jag av en kurskamrat på min magisterutbildning. Jag har aldrig känt mig som någon superförälder, eller som annorlunda än alla andra.

Jag har bara gjort andra val. Om du skulle fråga mig så är det inga val jag skulle uppmuntra att andra gjorde. Det är dock en del av vem jag är och hur jag fungerar.

Vi börjar historien några år tidigare. Närmare bestämt 2011 när jag påbörjade mina studier. Upprop var en vecka födseln av min äldsta. Första månaden var jag hemma från studierna, sedan pluggade jag heltid. Sambon var i början hemma med den lilla medan jag var på föreläsningar, eller så satt hon i sjal och guppade upp och ner under mina föreläsningar. Det här, mina vänner, är vad jag skulle kalla normalt. För varför skulle inte jag kunna plugga heltid med en liten bebis? Ha, svaret på den frågan är utanför min referensram. Klart jag kan! Så det gjorde jag, helt enkelt, bara så där.

Enda kursen som jag upplevde som jobbigt var en experimentskurs där jag var tvungen att lägga in bundna tider, under första trimestern med mitt andra barn. Så hormoner, gravidkänningar, heltids platsbundna studier och en projektgrupp som var allt annat än energigivande. Tre år, och en kurs som jag “inte klarade” av.

Fast det är ju just det. Under en period hade vi en inneboende, från min klass. En dag pratade vi studier och jag var lite upprörd över att aldrig få mer än godkänt på mina tentor. Hon svarade någonting i stil med: Du har ett barn, lagar all mat från grunden, håller huset kliniskt och städat och du förväntar dig att ha tid att lägga på att få VG också???

Jag förstod inte vad hon menade… Efter någon vecka trillade polletten ner. Ja jo, jag kanske faktiskt gjorde en hel del. Jag valde att prioritera bort städningen, för att själv kunna andas lite. Oj, jag har visst glömt att säga att mina sambo i bästa fall under denna period veckopendlade till Norge. Så i praktiken var jag ensamstående, med ett barn och heltidsstudier. Vem skulle inte gå under av den belastningen? Som sagt, jag skulle inte råda andra att göra min resa, även om jag absolut tycker att man ska kunna kräva att ha båda sakerna samtidigt.

Efter tre års heltidsstudier (bitvis 150%) var det dags att lägga fram min c-uppsats. Med två barn, varav en som var mindre än två månader. Eh, det är väl lätt? Så ytterligare en sån där sak som jag bara gör, utan att tänka på begränsningar eller andra saker. Efter det valde jag dessutom att läsa till en magister innan vi återigen flyttade hem till Linköping. Så i det läget hade jag två barn (en på förskolan och en med mig till universitet och en sambo som under veckorna var i Norge). Jag har fått kommentaren: jag blir trött bara av att höra din historia. Det var också under min magister som jag fick kommentaren som har blivit titeln på detta inlägg. Men jag har aldrig känt mig som super. Det har bara varit naturligt.

Vi fortsätter historien och vi flyttar hem till Linköping. Eftersom vi bodde i ett temporärt boende valde vi att jag skulle vara hemma på heltid med barnen, och plugga halvtid. HA! hur dum får man bli? Skämt åsido. Det var jobbigt, den äldsta var i detta läge tre och börjat skapa sig en känsla av att hävda sin självständighet. Den minsta var åtta månader när vi flyttade hem och växte då följaktligen under våren. Så dagarna såg ut ungefär så här:

  • upp och äta frukost
  • Släpa ut alla barn (öppna förskolan mestadels), vi bodde på tredje vången utan hiss, och insatsen till barnvagn, barn och kläder. För att inte tala om all mat (det kommer ett helt eget inlägg om hur det var att bo fyra personer på 30 kvm under ett halvårstid utan ugn).
  • Äta medhavd lunch ute/på öppna förskolan
  • Hitta på något för att barnen inte ska gå i taket på eftermiddagen
  • Kvällsmat och bokläsning/nattning
  • Sedan var det dags för mig sätta mig med mina studier.

Det var så här i efterhand en påfrestande termin, det tänker jag vidhålla. Klarade jag det? Ja, det gjorde jag. Skulle jag rekommendera något att göra samma sak? Nej.

Livet går vidare och vi väntar tredje barnet, här och nu bestämmer vi att sambon minsann får hitta ett jobb i Sverige. För jag kommer inte klara livet med tre barn och en veckopendlande sambo. Det förstod jag redan då. Så sagt och gjort. Flytt till större, nya familjerutiner, nytt barn och vad gör jag då?

Jo, då bestämmer jag att en bebis inte ska få hindra mig denna gång heller. Så jag åker på mina nätverksträffar varje torsdagsmorgon. Sen kommer sambon förbi med barnet när han åkte till jobbet. Så jag fick jobba.  Vid denna punkt gjorde jag mestadels företagsinsatser, men pluggade också lite vid sidan om. Det tredje barnet var sålunda med mig på det som då var mitt kontor från en månads ålder. Mesta delen av dagarna jobbade jag hemifrån, dock.

Så den som säger att det inte går, ja, den har fel. Sen är det ingenting jag skulle rekommendera att man gjorde. Då det har tagit ut sin rätt med åren.

Hösten 2018 kom jag in på en kurs, och eftersom jag alltid pluggat med barn så hör jag av mig till den som är kursansvarig och frågar hur denne ställer sig att ta med lillgossen. “Ingen bra idé då vi kommer jobba mycket med gruppen och barnet kommer ta fokus från resten av gruppen”. Jag accepterade med inre protester och löste problemet. Efter det har jag gjort mig mer och mer självständig, med mer och mer tid “utan barn” i mina aktiviteter. Men det får bli ett annat inlägg.

Det går om du vill, men du ska vara medveten om vad du säger ja respektive nej till när du gör dina val.

För det är så att du genom att säga ja till en sak också säger nej till andra saker du kunde haft istället. Var noga med vad du säger ja till, varför du säger ja och vad det i det långa loppet kommer ge dig. Vissa saker är värt att säga ja till, andra inte. Det är bara du som vet vad som är värt för dig och inte.

Och vet du, du är så mycket klokare än mig och du är en supermum! Det är vi alla. Vi gör så gott vi kan med de förutsättningar och verktyg vi har i stunden. Jag har fått prioritera bort min inre hälsa för att kunna hålla på som jag gjort, jag har också fått prioritera bort diverse saker jag egentligen mår bra av (så som städning och delvis även viss struktur och regler).

All kärlek till dig som förälder! Du är bra som du är och du gör verkligen ett fantastiskt jobb!

Har du någon gång känt dig dålig i någon sällskap?

Det har jag… Jag har en väldigt klar bild av en sådan situation och person. Som när jag bara tänker på hen får mig att känna mig värdelös. Jag har nu flera år senare kommit så långt i min egen process att jag börjar kunna se hen som ett bevis för vem jag är på väg att bli.
För om jag står här i början på min resa och jämför mig med någon som är nästan 40 år före mig. Hur ska jag någonsin kunna hinna med allt det??? Det är ju helt omöjligt, ändå så känner jag mig dålig av att inte ha lyckats lika bra. Det här hände mig ganska ofta.

Så jag var tvungen att bryta ner känslan och byta ut tankarna mot sådana som passar mig bättre. För genom att känna dig underlägsen skapar du negativa känslor, dessa negativa känslor skiftar din hjärnaktivitet och hindrar dig från att se möjligheter. Man ser bara delar och man låser in sig i sina tankar.
Medan vi om vi har positiva känslor öppnar upp hjärnan och ser både möligheter och hela bilden. Vill du läsa mer om den teorin kan du söka på “broaden and build-teorin”. För det är ju så att vi inte kan ha båda positiva och negativa känslor samtidigt.

Så hur gör man för att ändra? Min personliga erfarenhet säger att det är svårt, kräver hårt arbete, reflektion och uthållighet. Och att det helt klart är värt det. Nedan följer en förenklad punktlista som kan hjälpa dig att indentifiera och byta ut gamla tankemönster.

    1. Börja med att bara tänka. Kommer du på någon som fått dig att känna dig dålig? Specificera så mycket du kan. När hände det? Vad hände? Hur kände/tänkte du?
    2. Fortsätt med att specificera vad (exakt) det var hos personen som du kände dig påverkad av. Var det ett beteende, en kommentar, en framgång, en titel, eller något annat?
    3. Vad är det som hindrar dig från att ha just det som du kände dig påverkad av? Är det erfarenhet? Ålder? Pengar? Utbildning? Drömmar? Uthållighet? Nätverk? Annat? I de allra flesta fall är det väldigt lite som skiljer dig från de som har kommit längre än dig. Genom att fundera igenom vad som hindrat dig, kommer du ofta komma fram till saker som du själv inte sett eller förstått tidigare.
    4. Nu kommer vi till att omprogrammera hjärnan och få den att tänka det som vi vill ska hända. De första gångerna kan det vara lite klurigt och du kommer genom att göra denna process många gånger få det lättare, eftersom hjärnan bygger nervkopplingar så att det blir lättare för varje gång.
      Vad skulle du vilja känna när du tänker på den här personen? Det är bara att bestämma vilken positiv känsla som helst: tacksamhet, glädje för den skull, entusiasm, inspiration eller något helt annat. (När jag känner denna värdelöshet så vänder jag på känslan och känner tacksamhet – de har ju banat väg för att jag ska lyckas!).
    5. Nu är det bara att mängdträna – varje gång du känner dig underlägsen eller på annat sätt nedvärderad av andras beteenden – öva! Specificera, var konkret och byt ut känslan till en som ger dig kraft. Låt den positiva känslan gå rakt in i ditt hjärta och fylla dig med kraft, energi, och uthållighet.

Det krävs massor av dig för att ändra dina tankar, invanda mönster och i många fall även djupt rotade värderingar. Allt som du har varit med om upp till idag har påverkat dig, gjort att du ser dig den person du är och gjort så att du tolkar olika saker på olika sätt.

Jag kommer ihåg de många gånger jag har varit på seminarier med högst framstående personer som talat och säger att alla kan. För det är ju så lätt att säga! Pyttsan. Jag har över helger blivit så tömd på energi och varit så ledsen när jag åker hem, eftersom jag själv inte kan, klarar av eller har vad som krävs. Så många gånger har min hjärna nedvärderat mig baserat på andras framgång. Det tar energi och djupt inom mig så har min erfarenheter byggt upp en föreställning om att jag inte kan. Nu många år senare har jag hittat verktyg och metoder för att komma åt mina omedvetna blockeringar. En resa som inte varit någon dans på rosor och det är långt kvar innan jag och mina inre röster kommer spela helt på samma våglängd. En liten bit i taget, och se tillbaka på vart du var för ett år sedan, fem år sedan eller tio år sedan. För så sjukt mycket du har gjort! Se det och njut av din process – den som kallas livet!